En av världens märkligaste platser ligger i den allra finaste delen av Buenos Aires. Det är en kyrkogård. Den heter La Recoleta.
I Sverige – och de flesta andra länder med – förknippas kyrkogårdar med lummiga träd, fridfulla gräsmattor och kvittrande fåglar som gör sitt bästa för att skyla över dödens intighet. La Recoleta har inget sådant. Uppgiften att hantera det faktum att döden är verklig har där överlämnats åt en helt och hållet urban struktur. Varje grav är ett mausoleum, det vill säga, ett litet hus. Ett överdådigt, nyklassicistiskt litet hus, prytt av statyer och inskriptioner, med en dörr för de sörjande och en källare för kistan. En egen stad för de döda, mitt i huvudstaden. I hjärtat av Buenos Aires, i gråvit sten: dess kalla och fruktansvärda spegelbild.
”Vi upptäckte (sent på kvällen är den upptäckten oundviklig) att det är något monstruöst med speglar”, skrev Jorge Luis Borges i en berömd novell. Inte att undra på. Säkert hade han, likt oräkneliga andra porteños och turister, på någon av sina oräkneliga promenader genom staden råkat tappa bort sig i La Recoletas gytter av gränder.
Där går man försiktigt förbi dörr efter dörr, och försöker låta bli att knacka på. Kikar in i de storslagna gravarna genom fönstret – förbannar att det över huvud taget finns ett fönster – och får se omkullvälta stearinljus och vissna blommor bilda samma omärkliga men alltomfattande oordning som präglar sedan länge övergivna hem. Utanför ett av mausoleerna står ett stenlejon posterat som en sorts extravagant vakthund. Men ena ögat har spruckit och det stolta djuret ser ut att ha drabbats av ett plötsligt vansinne.
Nedanför en staty av en ung kvinna finns en plakett med en dikt som hennes sörjande far har skrivit, maniskt upprepande ordet perché, italienska för varför. Ju fler gånger man läser det desto kallare blir man; med sitt skrällande oväsen hamrar dikten in i tystnaden som följer på frågan i ens bröst. Man ryser och går vidare, försöker skaka av sig känslan av att vara ett vandrande skelett men lyckas inte hitta ut från kyrkogården, eftersom dess enda riktmärken är tomt stirrande statyer.
Så dyker äntligen hålet i muren upp och man är ute bland de levande igen. Men plötsligt har gatorna olustigt bekanta namn. Alvear, Dorrego, Lavalle, Yrigoyen … nyss stod de inristade över mausoleerna. En obehaglig förnimmelse av att fortfarande vara kvar på La Recoleta; av att de dödas stad breder ut sig mer och mer; av att man då man väl har trätt in på kyrkogården aldrig riktigt kan lämna den bakom sig. Men som vanligt lurar den sanna skräcken i historien.
La Recoleta är inget spökhus för att förfära turister. Det är tvärtom landets finaste kyrkogård, elitens särskilda viloplats. Men den växer ur den argentinska paradoxen.
”Den argentinska paradoxen” låter lite romantisk men är i själva verket bara sorglig. Det är ett ekonomiskt epitet som beskriver det förunderliga och förfärliga i att Argentina i början av 1900-talet var ett av världens rikaste länder. Medan alla andra redan stora ekonomier sedan dess blivit betydligt större, och små ekonomier överlag rört sig mot snittet, utgör det avlånga sydamerikanska landet ett tragiskt undantag som över ett århundrade har rört sig på tvärs mot alla trender, i fel riktning.
Från att ha haft högre inkomst per capita än alla europeiska länder förutom Storbritannien har Argentinas relativa fattigdom ökat under decennium efter decennium, samtidigt som återkommande inflationskriser har fått vardagen för stora delar av befolkningen att i allt högre grad anta formen av ett av de olösliga problem som Borges novellhjältar brukar ställas inför. Det franska sekelskiftesidiomet ”riche comme un Argentine” är numera nedsmetat med motbjudande ironi.
Sett mot den bakgrunden är det mindre häpnadsväckande att Javier Mileis vallöfte om att lösa upp den argentinska ekonomins gordiska knut med motorsåg fick sådant gehör.
Den tilltrasslade tråden går tillbaka till Pampas, den ofantliga, tomma slätten i Argentinas hjärta. Det var därifrån landets rikedom kom – och kanske började även fattigdomen där. Som i en saga om en förbannad skatt.
Argentinarna tog den från ursprungsinvånarna. Efter att de dödats eller jagats bort från slättlandet kunde den makalöst bördiga marken odlas upp till ett betesparadis för frustande biffkor. Landets ekonomi var totalt beroende av jordbruk, men till en början inte särskilt stor. Explosionen dröjde tills tekniska innovationer gjorde det möjligt att frakta djupfryst kött över havet till industrialiserade länder som lagom till dess hade slutat vara i stånd att försörja sin växande urbana befolkning med biff. 1880-talet blev början på Argentinas ekonomiska guldålder. 1881 byggdes La Recoleta om i den monumentala stil som finns att beskåda i dag.
Pampas gödde feta kor som slaktades, styckades, frystes ned och skickades över Atlanten i en kall, röd, svällande ström. Åt andra hållet gick en lika bred flod av rasslande utländsk valuta som mynnade ut hos ett begränsat antal landägande familjer i Buenos Aires. Förutom bostadshusen i huvudstaden fanns det två andra – minst lika viktiga – fastigheter som dessa spenderade sina pengar på att bygga och smycka ut: estancian på den ändlösa slätten och mausoleet innanför de trånga kyrkogårdsmurarna. På så sätt är La Recoleta både en produkt och en inversion av Pampas oändlighet.
När eliten begravde sina döda ville de bygga monument över sig själva med all den storslagenhet som fryst nötkött kunde köpa. Eftersom utrymmet var begränsat lämnades uppgiften att imponera åt intrikata ornament, stora mängder statyer och svindyr italiensk marmor. Kanske gjorde det att man lyckades bättre i kampen mot döden än andra byggherrar, som haft bättre förutsättningar och mer förfinad smak.
Om man vid ett besök på La Recoleta för ett ögonblick lyckas skjuta bort känslan av att vara ett vandrande benrangel, blir man nämligen alldeles förundrad inför den enorma nyklassicistiska vulgaritet som breder ut sig i alla riktningar och överväldigar en så till den grad att man till slut känner sig stå inför själva livskampen stelnad: det brinnande begäret att bräcka sin granne, förevigat i sten.
Längs Argentinas långa kust har den inhemska överklassen alltid stått vända mot havet, med ryggen mot sin egen kontinent och ögonen längtansfullt fästa vid Europa. Ända in i döden står de så. På La Recoleta finns det flera gravar som är rena kopior av mausoleum i Italien. Någon i familjen har under en europaturné fått syn på originalet och gripits av ett våldsamt begär, vilket satt igång ett quijotskt fraktande av såväl arkitekt som byggmaterial hela vägen över Atlanten, till Rio de la Platas mynning, där den underliga tvillingen så småningom rest sig och fått andra La Recoleta-familjer så avundsjuka att de i sin tur måste göra precis samma sak.
I romanen ”Om hjältar och gravar” ger den argentinske författaren Ernesto Sabato följande karakteristik av sitt folk:
Vi argentinare är pessimister […] för vi har så stora reserver av drömmar och förhoppningar, för om man ska vara pessimist måste man först ha hoppats på något. Det är inte ett cyniskt folk, fast här finns många cyniker och anpasslingar; det är snarare ett folk som slits mellan hopp och förtvivlan, vilket är raka motsatsen, för en cyniker anpassar sig till allt och bryr sig inte om någonting. En argentinare bryr sig om allting, han blir upprörd över allting, han blir förbittrad, protesterar, känner hämndlystnad. Argentinaren är missnöjd med allt, inklusive sig själv, han är hämndgirig, full av bitterhet, dramatisk och våldsam.
Våldsamheten som ett slags motgift mot hopplöshet och cynism, på La Recoleta kanske till och med mot döden själv: den totala och slutgiltiga cynismen.
Men det finns saker som är ännu mer skrämmande än döden. Ekonomi, till exempel, och i den tvekampen lyckades den argentinska eliten mindre bra. Åtminstone på lång sikt, eftersom det med tiden skulle visa sig att västvärldens begär efter argentinska jordbruksprodukter inte var stelnat och evigt. Engels lag – enligt vilken utgifterna för mat minskar procentuellt med ökande inkomst – bekräftades i och med att världen blev rikare och relativt sett mindre sugen på djupfryst nötkött. Sedan la trettiotalsdepressionen och högre importtullar sten på argentinsk börda.
Andra stora jordbruksekonomier hade med tiden slutat att vara det. USA och Australien – nybyggarnationer, precis som Argentina – hade använt sina inkomster till att utveckla andra industrier.
Men i Argentina var Pampas ändlöshet (nästan) ensamt ekonomins hjärta och den minskade efterfrågan på jordbruksprodukter alltså ett dödligt sår. Behandlingen i form av ekonomisk politik gjorde inte heller saken bättre. I stället lades grunden till det väldiga inflationsmonster som argentinarna har att tampas med än i dag. En fruktansvärd vålnad som vägrar lämna huset och som presidenten med stirrig blick skriker att han ska jaga bort med motorsåg.
Varför det blev som det blev är som vanligt inget man slår fast utan något som nationalekonomerna filosoferar kring. Några av deras förslag: större ojämlikhet i landägandet än jämförbara länder, politisk instabilitet, dåliga institutioner – alltihop naturligtvis i ett sammanhängande kluster – till vilket man kan lägga ännu ett aber: halsbrytande fart.
Inflationen är en fruktansvärd vålnad som vägrar lämna huset och som presidenten med stirrig blick skriker att han ska jaga bort med motorsåg
Argentinas rikedom kom sent och plötsligt och nästan av en slump. Mekanismerna för att via landägarna leda kapitalet vidare till produktiva bevattningskanaler för en mer utvecklad ekonomi var inte på plats, och kunde inte heller tillkomma i det ogynnsamma och instabila klimatet. Guldåldern blev en kort och våldsam vår som i sin överblomning ruttnade till inflation. De arkitektoniska resterna består i första hand av estanciorna, som lockar turister, och La Recoleta, som skrämmer slag på dem – ett passande arv för dess dubbla natur.
Den storslagna, bisarra, överväldigande kyrkogården är inte bara ett monument över människorna som ligger begravda där, utan även över dem som inte gör det – urfolken som fördrevs från Pampas för att marmorstaden skulle kunna bli till. Inte bara över dödens sorg och skräck, utan även över livet och dess besvikelser, vardagen, tröttheten och inflationen.
