Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den så kallade generation Z har anklagats för en lång rad synder och gjort sig skyldig till nästan alla. Ängslighet, politisk apati, mobilberoende. Bristande arbetsmoral och på tok för lite festande! Men kanske framför allt: patologisk nostalgi.
När unga människor världen över nu på senare tid har ägnat sig åt något så gammaldags som demokratisk massmobilisering har de återigen gett hatarna rätt.
I Nepal och Serbien har studentprotesterna fällt regeringar, i Brasilien hjälpte de till att stoppa ett högerextremt maktövertagande, i Indien ruskar ”Kackerlackorna” om en miljardnation och i Frankrike luktar det flamberat igen. Som på den gamla goda tiden.
Men generation Z förnekar sig inte. I stället för att klä sig sobert och värdigt, som de marscherande arbetarna från 1900-talets början, eller intellektuellt och utmanande som 68-orna, spökar dagens ungdomar ofta ut sig som kommersiella populärkulturella figurer. Från förra seklet dessutom.
Diverse superhjältar dyker upp på bilder från protesterna. Det oändliga och ständigt expanderande Marveluniversumet har en självklar närvaro även där. Mest återkommande är Spider-Man, denna seriefigur från 1962 som slog nya biorekord så sent som i somras. Men i videoklipp från Frankrike har jag även sett Goku från ”Dragon ball Z” – första avsnittet sändes 1989, ungefär samtidigt som historien tog slut – göra sin signaturattack Kamehameha mot polisen. Även självaste Napoleon har lett jublande demonstranter i kniptångsmanövrar mot insatsstyrkorna.
Dessa protester – som tycks bekräfta och rasera alla fördomar om generation Z på en och samma gång – skulle den utklädde härföraren kunna kommentera på samma sätt som Napoleon i Friedrich Nietzsches fantasi: ”Jag har rätt att svara på alla anklagelser mot mig med ett evigt Sådan är jag.”
Nietzsche, 1800-talets roligaste postare, gjorde också en annan observation som är lockande att förflytta till samtiden. Enligt honom var det nämligen av omåttligt stor betydelse att dåtidens arbetare och deras fiender fabriksägarna båda två hade samma slags händer.
Det vill säga: makthavarna var inte längre adeln, som haft hundratals år på sig att distansera sig från sina undersåtar med hjälp av oändligt invecklade sociala riter, förfinade seder, komplicerad klädsel och högt driven bildning. När en annan betraktade deras smala, gräddvita händer kunde de därför framstå nästan som en annan art.
1800-talets industrialister bröt den illusionen. Nietschze föreställer sig hur en arbetare plötsligt får syn på chefens ”röda köttiga händer” och då inser sanningen; nämligen att det bara är: ”tillfälligheter och tursamma omständigheter som har upphöjt den ene på den andres bekostnad”. En insikt som leder in på farliga stigar: ”Nå då så, resonerar han för sig själv, då kan ju vi lika gärna pröva lyckan och hoppas på slumpen! Låt oss kasta tärningen! – och socialismen är i gång.”
I dag har makten knappast formen av en fet fabriksägare med ett bullrande skratt. Den uppträder snarare som en blek, stel och taffligt klädd tech-miljardär. Vad tänker dagens unga, i västvärlden en krympande skara, mycket mer ekonomiskt missgynnade än sina föräldrar, födda i en tid utan horisonter, när de ser makten i ansiktet och den ser ut som Mark Zuckerberg?
En retorisk fråga, som alla redan vet svaret på förstås. Man tänker inte som Nietzsches arbetare, varför han och inte jag – eller några gör förstås det, teknofascistiska AI-miljonärer in spe – men de flesta undrar snarare: varför styr en psykopatisk nörd över mitt liv?
Zuckerbergs sentida försök att tillägna sig den nya amerikanska maktens insignier – muskler och kampsport – gör det bara värre. Jag tror att han hade framstått som mer legitim om han ägnat sig åt klassisk musik, rävjakt, kortspel eller avancerade otrohetsaffärer – vad som helst förutom brasiliansk jiu jitsu.
Tillsammans med Elon Musk är han urtypen för de digitala härskare som efter att först ha gjort internet till en fruktansvärd plats – som sänder ut kraftfull entropisk strålning mot resten av världen – sedan allierade sig med de högerextrema rörelser som vill förstöra vad som återstår.
Därför är det extra glädjande att de unga Lulaanhängare som mobiliserade mellan den första och andra valomgången i Brasilien, bland annat i protest mot Metas inverkan på valet, gjorde just honom till en av huvudfienderna – och segrade. Efter att Marcia Sá Cavalcante Schuback skrivit här i DN (21/10) om studentprotesterna i hennes hemland visade sig förhoppningarna om ”en aktiv närvaro på gatan varje gång drömmen om ett rättvist och jämlikt gemensamt liv hotas att slås sönder” vara välgrundade, i och med Flávio Bolsonaros oväntade valförlust.
Nostalgin rör på sig – den är ute på gatan och filmar sig själv med en smartphone. Det är nog inte socialismen, men någonting är i gång.
Läs fler texter av Samuel Levander