Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Anekdoterna om den brittiska konsten att piska sina meningsfränder är många, men ingen är riktigt smickrande.
En handlar om hur Winston Churchill, innan han blev premiärminister, brukade gömma sig i korridorerna på Westminsterpalatset för att undkomma piskan.
En annan om hur Margaret Thatcher krävde lydnad av bångstyriga partimedlemmar. ”Kläm till dem hårdare”, uppmanade hon gång på gång. Vid ett tillfälle ska hon ha fått det målande svaret: ”Om jag klämmer hårdare nu, så exploderar de”.
Michael Jopling heter mannen som yttrade de orden. Under början av 1980-talet var han Thatcherregeringens chefsinpiskare. Denna figur – som väl är mer känd som chief whip – hör till Westminsters mest mytomspunna och fruktade.
Inpiskarna är de som ser till att partiets medlemmar röstar enligt partilinjen. Vill man uttrycka sig i mer allmänna termer kan man säga att det är inpiskarna som gör att regeringen verkligen kan regera.
De brukar beskrivas som den brittiska demokratins bortglömda hjältar, lika nödvändiga för folkstyret som avloppssystem för civilisationen. Men i den politiska bevakningen har de ofta intagit en undanskymd position. Till skillnad från i populärkulturen, alltså.
”Maktens män”, en av BBC:s mest hyllade politiska thrillrar som Netflix många senare gjorde en amerikansk tolkning av, handlar om chefsinpiskaren Francis Urquhart. Seriens inflytande på britternas uppfattning om parlamentariska processer ska inte underskattas. Urquhart porträtteras som en machiavellisk politiker som i Shakespeares anda planerar en kupp för att störta premiärministern. Men vägen mot den yttersta makten försvåras av hans affär med en ung kvinnlig reporter som han använder för att läcka känslig information.
Det är inte bara i fiktionen som otrohet och läckta uppgifter haft central betydelse för inpiskarens verksamhet.
Boris Johnsons chief whip anklagades för att ha hotat parlamentsledamöter med att avslöja detaljer om deras utomäktenskapliga förbindelser och alkoholmissbruk om de röstade mot partiets linje. Även tidigare inpiskare har ertappats med att i potentiellt utpressarsyfte föra bok över partimedlemmars synder.
Men övertalning kan, som alla vet, bedrivas på många olika sätt. Från direkt hot och skrämsel, till smicker och beskydd.
Inpiskarens disciplinåtgärder har med tiden blandats upp med andra arbetsuppgifter.
Hur dessa kan te sig skildras öppenhjärtigt av Simon Hart – chefsinpiskare åt den konservativa ledaren Rishi Sunak under hans tid som premiärminister – i boken ”Ungovernable. The political diaries of a chief whip” som utkom tidigare i år.
En scen är oförglömlig.
Natten till den 22 november 2022 ringde telefonen hemma hos Simon Hart. I andra änden sade en berusad Tory-parlamentariker att han befann sig på en bordell i Bayswater, närmare bestämt i ett rum med tolv nakna kvinnor och en övervakningskamera. Parlamentarikern trodde att det var en honungsfälla iscensatt av ryska agenter och han behövde hjälp, pronto. Och den som skulle hjälpa honom var ingen annan än inpiskaren.
I sin memoarbok beskriver han hur jobbet inte bara gick ut på att disciplinera parlamentsledamöterna. Han fungerade också som krishanterare, terapeut och personalvårdare.
Arbetsfördelningen skulle kunna vara en del av förklaringen till varför brittiska parlamentsledamöter är överrepresenterade i ångest- och depressionsstatistiken. För det är onekligen ett udda upplägg man har i Westminster. Säg en annan arbetsplats där produktionschefen och hr-chefen är en och samma person.
En chefsinpiskares sista kort – när alla andra övertalningsmedel är nyttjade – är att dra tillbaka piskan helt och hållet. I praktiken innebär det att den trilskande politikern utesluts ur partiet, även om vederbörande behåller sin plats i underhuset.
De senaste åren har detta förfarandet blivit allt vanligare.
Sedan parlamentsvalet 2024 har 15 Labourledamöter stängts av efter att ha trotsat partiledningen i fråga om välfärdsreformer, Gaza och fackliga rättigheter. Som jämförelse uteslöts fyra ledamöter under de tio år som Tony Blair regerade landet.
Att den nuvarande premiärministern Keir Starmer uppmanar sin chefsinpiskare att gå såpass hårt åt med rottingen kan vara ett tecken på att dagens Labourpolitiker är mer rebelliska än gårdagens. Man skulle också kunna se det som ett uttryck för en ledare som gjort kancelleringskulturen till sitt signum.
Det politiska spelet finns överallt. Men Westminster vårdar sitt teatrala arv med särskild omsorg.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Jeremy Corbyns bråkkonferens var som en hysterisk dokusåpa














