”Människor etiketterar sig själva med alla möjliga adjektiv. Själv kan jag bara beskriva mig som äckligt miserabel bortom all räddning”, skrev en försäkringstjänsteman i sin dagbok i början av förra seklet. Efter sin död på ett sanatorium i österrikiska Kierling blev han – tack vare vännen Max Brod som trotsade påbudet i testamentet om att alla manuskript skulle brännas – en av världens mest lovprisade och inflytelserika författare.
Svartsynen, påeldad av citat som det ovan, har ofta legat som en filt över bilden av Kafka, hans liv och litteratur. Men inte längre.
Med anledning av jubileumsåret – och sådana är ju mumma för medvetandeindustrin, som Enzensberger kallade det duperande tv-mediet – sänder SVT miniserien ”Kafka” som framgångsrikt avmystifierar sin huvudperson. Seriens Franz är kolorerad i bjärta nyanser, som en ettrig hamster tuggar han sin mat (för matsmältningens skull), stryker sig maniskt-neurotiskt över den pomaderade mittbenan och ger ifrån sig ett smått hysteriskt, Mozartlikt fnitter.
Projektionerna har gått från dönick till dårfink och Kafka blivit en manic pixie dream boy.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo
