Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den brittiska huvudstadens borgmästare Sadiq Khan har uppdaterat sin Instagram-bio med texten: ”Londonmaxxing since 2016”.
”Snälla, kan någon konfiskera hans telefon”, vädjade konservativa tidningen The Telegraph vars ledarskribenter sällan försitter ett tillfälle att påtala vilken otrygg och äcklig stad som London blivit under Labourpolitikern Khans styre.
Det är inte borgmästaren själv som ligger bakom nyordet. Etymologiskt kan det spåras till Tiktoktrenden looksmaxxing som sprids av män som gör ansiktsgymnastik för att få en tydligare käklinje.
Även Londonmaxxing myntades i någon av internets obskyra avkrokar, som en reaktion på den vaga men spirande uppfattningen att Storbritanniens huvudstad är en överspelad metropol.
Konkret går Londonmaxxing ut på att optimera upplevelsen av London. Omfamna staden, insupa den, mjölka den på intryck. En löprunda i Victoria Park, en bagel på Brick Lane, en halvtimme framför ”Ophelia” på Tate Britain, en sista minuten-biljett till Totoromusikalen på West End.
Det handlar om ett närmast aggressivt avnjutande.
Nej, den nya trenden är verkligen inte för alla.
Själv maxxar jag staden helt ofrivilligt. Som häromveckan när jag skulle titta på några lyxbostäder som påstods ha kopplingar till Irans Mojtaba Khamenei. Uppdraget innebar först en bussresa på en knapp timme till en paradgata kantad av inhägnande villor. Därefter skulle jag vidare till Kensington. Lätt åksjuk tänkte jag att det nu var bäst att ta tunnelbanan. Det krävde att jag promenerade genom parken Hampstead Heath. På grund av underhållsarbete var jag sedan ändå tvungen att ta bussen via Notting Hill. Och så en omväg till fots förbi Sunken Garden och Dianastatyn – eftersom flera gator runt Israels ambassad var avspärrade – innan jag nådde mitt slutmål.
19 000 steg senare var jag hemma. Det var en Londonmaxxad dag. Jag är fortfarande utmattad.
Sandra Stiskalo, DN:s Storbritannienkorrespondent, som just nu…
… läser: ”A cat, a man, and two women” en bortglömd och märklig pärla till kortroman av den japanska författaren Junichiro Tanizaki.
… ser: Tracey Emins passionerade, alkoholstinna, mensfläckiga och måleriska utställning ”A second life” på Tate Modern.
… längtar efter: huset jag hyrt en vecka i juli i Deal, Kent, ett stenkast från stranden som Julius Ceasar landsteg på när han invaderade Britannia 55 f Kr.
Läs mer:
Prenumerera på nyhetsbrev från DN:s korrespondenter
Fler texter av Sandra Stiskalo
