Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
År 2025 ska en gentleman – för att kvalificera sig som sådan – låta bli att proppa fickan full med nycklar, telefon och plånbok. I stället ska han skaffa sig en proper väska.
Det stipulerar herrmagasinet Gentlemen’s Quarterly i en lista med 125 etikettregler för en modern gentleman.
Listan, till brädden full av kläd- och matråd, har förstås gjorts till åtlöje, trots att den också rymmer en handfull påkallande bud. De må te sig banala, men säg den som inte tycker att det är värt att återigen påminna om att hörsnäckorna ska plockas ut under samtal, att man kniper käft om detaljer från intima relationer och att man stannar hemma om man är så trött och stressad att man inte förmår prata om något annat än hur trött och stressad man är.
Enligt ett gammalt engelskt talesätt tar det tre generationer att skapa en gentleman. Det är med andra ord inte något man blir genom att bocka av en lista. Gentlemen’s Quarterly’s regler väcker på så sätt frågan om det över huvud taget finns några renodlade exemplar kvar. Eller har gentlemannen – gud förbjude! – reducerats till en stilikon, kanske rentav en snobb?
Han är en produkt av det brittiska klassamhället. Språkligt hör han ihop med det som på engelska kallas för The Gentry, en historisk överklass som hade anor utan att vara adlig.
Till en början, och nu snackar vi 1500–1600-tal, var han en man av börd med god utbildning och hög moral. Under den viktorianska eran tillkom sociala aspekter som återhållsamhet, artighet och respekt för kvinnor.
Jag väntade mig mer huliganism än upphållna dörrar
Hans betydelse i den brittiska historien är svår att överskatta. Författaren och statstjänstemannen Philip Mason gick så långt att han i sin bok ”The English Gentleman. The rise and fall of an ideal” hävdade att idén om gentlemannen för engelsmännen fungerat som ”en andra religion, en som var mindre krävande än kristendomen”.
Men under efterkrigstiden har det gått utför. Gentlemännen har blivit färre och de som finns kvar har förlorat sin prestige. De har blivit mer av lustiga herrar med höviska manér än aktade auktoriteter, visserligen ofta omtyckta men hopplöst föråldrade.
Har man främst träffat engelsmän på solsemester vid Medelhavet är man nog beredd att ge Philip Mason rätt. I turistsammanhang var det längesedan engelsmännen utmärkte sig som värdiga och återhållsamma. Inte heller Westminsterpolitikerna med sitt buande eller för den delen kungligheterna med sina skandaler lever i dag upp till gentlemannens ideal. Kanske hör han helt enkelt inte hemma i vår tid.
Så tänkte jag när jag kom till England. Jag väntade mig mer huliganism än upphållna dörrar. Fördomarna sprack, tack och lov.
Vanligt folk, för att använda en sliten men funktionell term, är även år 2025 synnerligen förbindliga och hjälpsamma. Engelsmännen behärskar dessutom fortfarande de lika svåra konsterna att tala och att tiga.
Jag tror till och med att jag träffat på en livs levande gentleman.
Vi möttes av en slump utanför ett flyktinghotell i en liten stad norr om London. Han var advokat, visade det sig, och höll föreläsningar om brittisk lag för asylsökande. Över en capresesallad och en kopp te lät han mig ställa alla frågor jag hade om flyktingmottagande i Storbritannien. När vi efter en och en halv timme skulle gå vägrade han låta mig ta notan.
– Min tidning kan betala, jag är ju journalist, invände jag.
– Det må så vara, men jag är faktiskt engelsman, sade advokaten och tog upp sin plånbok ur en proper portföljväska.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Är London en skithåla med sharialagar?
Sandra Stiskalo: Jag tvingades spela teater för att få jobba i Storbritannien
