Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Britterna vill ha förändring. Andy Burnham, mannen som med all sannolikhet kommer att bli premiärminister efter att Keir Starmer avgick förra veckan, hör dem.
I sitt linjetal som han höll på måndagen flödade löftena om ett nytt land.
– No 10 North kommer att bli brännpunkten i ett omformat Storbritannien, sade Burnham från en provisorisk scen på Peoples History Museum i Manchester, en nationell institution som samlar och bevarar historien om arbetande människor.
Uttrycket syftar på ambitionen är att flytta makten från centrum, det vill säga Westminster, ut i landet, närmare människorna.
Storbritannien är en av västvärldens mest centraliserade demokratier. Över 90 procent av skatteintäkterna går till statskassan. Kommunernas och regionernas manöverutrymme är marginellt.
Detta, menar den nya Labourledaren, är en förklaring till det politiska kaos som pågått sedan brexitomröstningen för tio år sedan. De som styrt landet det gångna decenniet har misslyckats eftersom de varit för Londoninbundna och brustit i både verklighetsförankring och kontakt med vanligt folk.
Som ett led i en decentralisering vill Andy Burnham inrätta en motsvarighet till 10 Downing Street, fast i Manchester. Detta maktkontor ska ha som uppgift att reformera samhällsviktiga tjänster, jobba för att återindustrialisera landet och återuppliva lokalsamhällen. Fackförbunden jublar, förstås.
No 10 North var det största, fast långt ifrån enda, löftet som Burnham levererade på måndagen.
Han lovade också det största programmet för byggande av kommunala bostäder, så kallade council homes, sedan efterkrigstiden och att förändra företagsskatten för att ”stödja pubar och butiker i stadskärnorna”.
Hur allt detta ska gå till är det ingen som vet – Andy Burnham svarade inte på några frågor från journalister. Det vi vet är att Storbritanniens offentliga finanser är ansträngda. Skulderna är höga, räntekostnader stora och budgetutrymmet begränsat.
Burnham fokuserade så gott som uteslutande på inrikespolitik. De så viktiga relationerna till EU respektive USA förbigick han totalt, möjligen för att han saknar utrikespolitisk erfarenhet eller för att anser att problemen hemmavid är de mest akuta.
Ändå får man säga att det var ett djärvt och retoriskt storslaget anförande. Andy Burnham har onekligen talets gåva, men att utlova förändring är som alla vet enklare än att genomdriva den.
Om ingen ytterligare kandidat anmäler sitt intresse kan Andy Burnham tillträda som premiärminister redan i slutet av juli. Då är det tre år till nästa allmänna val. Det är inte lång tid för att införliva så stora löften.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: Så blev kaos det nya normala i Storbritannien
