Säg den som inte är trött. Att vara trött är kutym. Jag – en lekman, bör tilläggas – skulle rent av vilja påstå att tröttheten är ett av modernitetens mest utmärkande sinnestillstånd.
Så pass utmärkande att det i ett av världens mest moderna länder – men bara här – under 20 år funnits en egen diagnos för den alldeles förlamande tröttheten. Varje år har tiotusentals personer sjukskrivits med utmattningssyndrom, men 2028 är det slut. I och med att Sverige inför WHO:s system försvinner utmattningssyndrom som sjukdom.
Det kan mycket väl vara ett första officiellt tecken på en begynnande nedmontering av det så kallade diagnossamhället.
Många har tjänat på det: forskare, läkare, terapeuter för att inte tala om läkemedelsproducenter.
Många har också blivit hjälpta av det. För vissa har själva diagnostiseringen – namngivandet av lidandet – varit en lindring i sig. Andra har burit sin diagnos som en personlig accessoar, ”en erfarenhet av smärta, som ger identiteten komplexitet och djup”, med idéhistorikern Karin Johannissons ord.
I böcker och artiklar redogjorde hon för psykosomatiska sjukdomar som uppkommer och sprids i samspel med kulturen, till exempel hysteri, neuroser, kronisk värk och elallergi. Kultursjukdomar, kallade hon dem och hit måste även utmattningssyndrom räknas.
Att diagnosen tas bort betyder givetvis inte att symptomen försvinner. Människor kommer att fortsätta att vara sjukt trötta. Frågan är bara varför.
Enligt den koreansk-tyska filosofen Byung-Chul Han beror den utbredda utmattningen på toxisk positivitet. Den moderna människan är så våldsamt positiv att hon blir sjuk. Positiv ska här inte förväxlas med den inställning som tar sig uttryck i glada små tilltrop och välvilliga leenden. Nej, att befinna sig i positivitetens våld är att ständigt bejaka, att vara oförmögen eller ovillig att avstå och försaka. Det är att gång på gång påta sig eller åläggas nya uppgifter, mål, visioner och plattformar, utan att de gamla avvecklas. Att befinna sig i en ändlös social och arbetsmässigt tillväxt. Det är att multitaska, detta förhatliga ord och bestyr.
Litteraturhistorien har sina egna svar på kultursjukdomar som utmattning och leda. ”Jag skulle föredra att inte göra det” svarar den stillsamme tjänstemannen Bartleby när chefen ber honom att arbeta. Herman Melvilles kortroman ”Bartleby, skrivaren” från 1853 går inte att reducera till ett stridsrop för civil olydnad. Jag menar inte att tröttheten enbart är individens ansvar. Men jag tror verkligen att vi lider brist på negativitet.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo
