Under en resa till Golanhöjderna hände det sig att den brittisk-palestinska författaren Isabella Hammad stannade till på en kibbutz.
Där träffade hon en skäggig man som hette David. Han var ur gängorna och frågade flera gånger om Isabella Hammad trodde att människan var kapabel att någon gång agera helt och hållet som individ eller bara som företrädare för sin grupp.
Efter ett tag berättade David att han hade varit stationerad vid stängslet till Gaza. Om någon kom inom ett visst avstånd från stängslet var hans uppgift att skjuta ett varningsskott i marken. Fortsatte personen att närma sig – två varningsskott. Vände inte personen om då skulle han ta sikte på benet. Så löd ordern.
En dag dök en gestalt upp. Han gick mot vaktposten. När han överträtt den första gränsen sköt David ett skott i marken. Han fortsatte gå – två skott i marken. Gestalten närmade sig ytterligare. När David såg att han var naken och höll ett fotografi av ett barn framför kroppen lade han ner sitt vapen och flydde.
Detta möte återger Isabella Hammad i sin essäbok ”Främlingskap och igenkänning” (Bokförlaget Faethon, översättning Ingela Nilsson). Och visst kan man beskriva händelsen som att den israeliska soldaten David kände igen människan i främlingen och främlingen i sig själv.
Hammads författarskap är fullt av sådana aha-upplevelser. Hon har själv kallat det för sitt författar-tics. Låt mig ta ännu ett exempel. I den storslagna debutromanen ”Parisaren” förälskar sig medicinstudenten Midhat, kalkerad på Hammads gammelmorfar, i en fransk kvinna. Men kärleken tar en ände med förskräckelse när Midhat upptäcker att flickans far gör anteckningar om hans språk, sätt och ”primitiva hjärna”. Han som hade trott att familjen betraktade honom som en jämlike, ser sig nu förminskad till ”arab”. Den första av många kursändringar.
”Främlingskap och igenkänning” är från början en föreläsning som Isabella Hammad höll till litteraturvetaren Edward Saids minne i september 2023, och handlar om dessa slags ögonblick, alltså när människan konfronteras med verkligheten och allt ställs på huvudet. Texten är centrerad kring begreppet anagnorisis, som betyder just igenkänning. Aristoteles använde det för att peka på det tillfälle när sanningen klarnar för en rollfigur i ett klassiskt drama. En rörelse från ovisshet till insikt. Hammad analyserar det omsorgsfullt, i förhållande till världslitteraturen och sitt eget skrivande.
Eftersom hon i sina romaner, den senaste ”Vålnaden in” utkom på svenska i fjol, tematiserar palestinska erfarenheter har hon ofta fått frågan om hon skriver för att väcka väst. Vill hon med sina böcker få läsaren att inse att den palestinska verkligheten är militärockupation, bosättarkolonialism och yttre våld?
Nej, har hon svarat med eftertryck. Jag har själv intervjuat henne vid ett tillfälle och känt av hennes rättmätiga aversion mot en sådan eurocentrisk och reduktiv litteratursyn.
Men det betyder förstås inte att anagnorisis – igenkänning – främst är en estetisk eller berättarteknisk företeelse. Tvärtom. I sin essä framhåller Isabella Hammad gång på gång att det är ett ögonblick med politisk potential, eftersom ”vi måste känna igen för att kunna erkänna”.
”Främlingskap och igenkänning” är på så sätt en både teoretisk, nyfiken och hoppfull text. När den skrevs och framfördes i september 2023 var Hammads tilltro till litteraturen och människorna fortfarande påfallande.
Pennans udd är riktad mot offentligheten, medierna och världssamfundet, eller vad som finns av kvar av det
Men så skedde den 7 oktober, Hamas dödade 1 200 människor och kidnappade 200. Israel svarade med total belägring av Gaza. Tiotusentals palestinier har sedan dess dött i israeliska bombräder och av svält. Och när ”Främlingskap och igenkänning” skulle publiceras ett år senare kände sig Hammad nödgad att förse texten med ett efterord. Det är skrivet i chock och fasa, och med en direkthet som tar andan ur mig. Pennans udd är riktad mot offentligheten, medierna och världssamfundet, eller vad som finns av kvar av det.
Som så många andra liveströmmar Isabella Hammad det fortfarande pågående massmordet och fördrivningen i mobilen. Hon lyssnar på den retoriska avhumaniseringen som alltid föregår etnisk rensning. ”Ingen elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allt stängs. Vi strider mot mänskliga djur”, som Israels dåvarande försvarsminister Yoav Gallant uttryckte det 2023.
Som läsare är det svårt att skaka av sig den spöklika upplevelsen att texten liksom hemsöker sin författare och kräver revidering
Analyserna har blivit meningslösa, litteraturen och teorierna gör sig inte längre besvär. ”Att i detta läge förbli människa är att bli kvar i våndan”, skriver hon i efterordet.
På randen till uppgivenheten återvänder Isabella Hammad till ämnet för föredraget som hon höll i en annan värld och en annan tid. Som läsare är det svårt att skaka av sig den spöklika upplevelsen att texten liksom hemsöker sin författare och kräver revidering.
För frågan som Isabella Hammad indirekt men ytterst ställer är hur många palestinier som måste dö för att världen ska känna igen palestinier som människor.
Det verkar inte finnas någon bortre gräns. Hammad noterar desillusionerat att alla masker har fallit, att allt har uppenbarats, men att det inte verkar spela någon roll eftersom dödandet fortsätter. Vad säger det om oss?
Ändå har något förändrats i offentligheten den gångna våren. Det konstaterade Johannes Anyuru nyligen i första delen i en artikelserie om Gaza i Aftonbladet.
”Exemplen på institutioner och individer som plötsligt uttalar sig om folkmordet efter att ha varit tysta är så många att man får ett intryck av att alla kommer springande samtidigt därför att ingen vill bli sist kvar.”
Isabella Hammad resonerar inte i termer av skam och skuld. I stället talar hon om ansvar. Igenkänning – anagnorisis – medför, skriver hon, ett ansvar att agera
Senfärdigheten är skamlig. Många förtjänar kritik, skulden hör inte hemma någon annanstans. Isabella Hammad resonerar inte i termer av skam och skuld. I stället talar hon om ansvar. Igenkänning – anagnorisis – medför, skriver hon, ett ansvar att agera. ”Det krävs stora ansträngningar för att få sådana ögonblick att utgöra mitten snarare än slutet på en berättelse.”
Man vet aldrig när slutet kommer. Slutet kan, liksom början, mitten och vändpunkter bara identifieras i efterhand. Men att även kriget i Gaza kommer att ta slut är säkert, eftersom allt tar slut. Nu står det också klart att det bara kan ta slut på två olika sätt.
Antingen stoppas dödandet, apartheidsystemet upphävs och palestinier blir fullvärdiga medborgare i en stat. Eller så tillåts Israel fortsätta, kanske till och med fullfölja, sin etniska rensning, med världssamfundets goda minne. I Isabella Hammads ögon har vi redan slagit in på den andra vägen.
Läs mer:
Isabella Hammad: ”Israeler slaktas – palestinier mister livet”
Isabella Hammads roman om ”Hamlet” i Palestina är suverän
