För ett par månader sedan dog Carl Dean, han blev 82. När han var 22 fick han, av en händelse bara, syn på en tjej som han inte kunde ta ögonen från – hon hade precis fyllt en maskin på Wishy-Washy, en tvättomat, och de började prata. Tjejen var ny i stan och tyckte att det var roligt med sällskap medan hon väntade.
I en sällsynt intervju många år senare berättade Carl Dean att han fick två tankar i huvudet vid det där mötet: Henne ska jag gifta mig med. Och: Gud vad snygg hon är.
Kanske inga originella tankar vid en förälskelse, men något speciellt hade han uppenbarligen också, för på den vägen var det och de lämnade aldrig varandra.
Dolly Parton, som var tjejen, skyddade konsekvent sitt privatliv och sin make. Ungefär det enda hon sa om sitt äktenskap var att det var lyckligt.
Medan tonåringen vid tvättomaten i Nashville snart blev Dolly med halva universum – utöver kungligheter kan få personer benämnas med förnamn allena – fortsatte Carl Dean jobba på som vanligt. Hon var världsartist och affärskvinna, han lade asfalt, startade eget i samma bransch och var exakt noll intresserad av ståhej och kändisskap.
Han tyckte om att semestra i husbil och lovade henne evig kärlek. Vad paret pratade om när de slappade hemma och om han masserade hennes fötter har ingen med att göra.
Sextio år är lång tid och kanske är det att ägna sig åt hobbypsykologiserande, men det går att föreställa sig att den som blir berömd gärna håller fast vid gamla relationer. Nytt folk kan en kändis sällan lita på.
Tveksamt dock om kändisskap är ett äktenskapsknep – många stjärnor skiljer sig och vem vill vara gisslan hos en gammal flirt bara för att han känt till ens ovanor sedan anno dazumal? Man kan däremot fundera över vad som ökar chanserna att hålla ihop.
Även om Dolly P var så rädd att förlora Carl att hon skrev ”Jolene”, verkar det på det stora hela inte som om någon av dem ägnat sig åt överdriven svartsjuka. ”Jag ringer honom ibland”, sa hon 1982, ”fast det är inget han förväntar sig”. De tycks ha haft kul när de väl sågs.
Men – som en annan bröllopsdagsjubilar krasst konstaterade en gång – det finns ett absolut krav om man ska man ha chans att hålla ihop i sex decennier. Man måste träffas när man är ung.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om när glassfabrikörerna låtsas att de tänker på vår hälsa.
