Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Vi har pratat om en hajk i Karpaterna sedan i vintras och sista dagen i landet händer det. Tåget västerut från Kiev tar hela dagen och på natten bor jag på ett litet hotell i Slavsko. Ägaren är född i trakten och älskar den, han ler men i hans blick finns mest sorg, så mycket har förändrats.
Dagen därpå är solig och lagom varm precis. Jag blir hämtad av O som är uppvuxen i en by i närheten och som kan hela den här delen av bergskedjan. Jag litar blint på honom och följer honom vart han går.
Vid foten av berget han har valt finns en liten grusväg, där säljer några barn pallade äpplen från ett litet stånd.
Han tvungen att göra ett lögndetektortest för att få fiska i Norge.
Vägen smalnar snart av och blir till stig. I några timmar går vi uppåt. Stigen är ömsom lagd med sten, ömsom av sviktande barr. Ibland är den brant, men aldrig särskilt svår. Vi plockar lingon och blåbär och hallon och björnbär. Jag tänker på Omberg och Appalacherna och Tiveden och vi pratar om vad man vill och var man kommer ifrån.
Vad blandskog och berg och flodbad gör med en, inuti. O är ute så mycket han kan, i somras var han tvungen att gå igenom ett lögndetektortest för att få lämna Ukraina för att fiska i Norge.
På toppen tar vi paus, sitter i det höga gräset och tittar på utsikten över djupblå och mörkgröna toppar. O vill skapa rehabcenter här när kriget är över.
Innan vi åker byter vi äpplen mot två påsar chips. ”Har ni glutenfria snacks?” undrar en av ungarna och O svarar att såvitt han vet är det inget mjöl i potatis.
På kvällen äter O och hans sambo och jag middag i Morsjyn. Vi delar på alldeles lena, tunnskivade rödbetor och hummus och vi beställer forellen de insisterar på för att den är lokal och så god.
I en park en liten bit bort ligger Marmorpalatset. Det byggdes som kurortshotell i mitten av 1930-talet, det var Polen här då. Om man som likt O:s mormor föddes i bygden ungefär vid den tiden och blev kvar här, då har man bott i tre länder fast på samma adress. Marmorpalatset föll så småningom i träda men har just nyöppnats och är en blandning av sovjetisk kitsch, modern spadesign och en massa pampig, stenhård sten. Jag tänker att hit måste jag komma tillbaka, efteråt.
O och hans sambo ger mig en burk honung från bikuporna i trädgården och några solsöta tomater att ha på vägen när jag reser ut morgonen därpå.
Tomaterna äter jag upp precis efter gränsen.
Läs mer:
Sannas förra: Allt jag kommer sakna nu när jag lämnar Ukraina
EU: Jag köpte ett diamanthalsband på pin kiv
Alla DN:s kåserier finns samlade här.