Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Efter avfarten från motorvägen i Georgia blir vägarna smalare. Och smalare – gruset dammar så att glansen på min röda hyrbils-suv blir solkigt matt. Den allra sista vägen börjar efter en grind, och löper genom barrskog dit skymningen redan nått. I stammarnas skuggor anar jag en elefant och en liten dinosaurie. Fråga mig inte hur de hamnat där men plötsligt är det som om jag hamnat i en filmkuliss, eller på ett nöjesfält.
Så öppnar sig en stor och avlång äng. Där står gamla militärflygplan uppställda, och för kvällen har man slagit upp ett jättetält med en scen och en hoppborg för rastlösa. Det serveras köttfyllda baguetter och coleslaw.
Bilar står parkerad i dubbla rader redan, och då är jag ändå tidig.
Kalla det yrkesskada – att en halvledig kväll då jag hade kunnat strosa i Atlantas downtown eller besöka ett museum och en bar i Midtown, i stället köra fem kvart för att gå på kampanjrally för diverse lokala kandidater. Men det är några dagar före mellanårsvalet och republikanerna har tagit dit Texassenatorn Ted Cruz som extra dragplåster.
Hon viskar: ”Han är som min mormor – på sterioder”
Cruz har aldrig varit känd som någon kompromisskille. När han ett kort tag ställde upp i presidentvalet 2016 tyckte till och med övertygat kristet högerfolk att han var … för mycket. En kvinna jag intervjuade i Iowa då viskade till mig: ”Han är som min mormor – på steroider.” Cruz stod intill, log och poserade för selfie på selfie.
Att han hade det man kallar stamina var tydligt redan då, första gången jag såg honom stod han i talarstolen i kongressen, det var i början av ett filibustertal som kom att vara i 21 timmar och 19 minuter.
Han måste ha blivit så kissnödig.
Nu reser han runt för att peppa folk att rösta konservativt och möjligen kratta manegen i tältet för en ny, egen kampanj om ett par år. Från scenen varnar han för vänsterextremismen och drar skämt om feminina socialliberala snubbar som trippar runt i högklackat. Bakom mig i publiken sitter en man som heter José, han önskar att Demokraternas väljare kunde förstå hur det är fatt med unionen och inse att allt de trott på är lögn. Bara då skulle det vara möjligt att enas om ett välmående USA, säger han.
Lite lustigt eller möjligen tragikomiskt är det, men exakt samma sak säger demokraterna om de republikanska väljarna.
Aldrig mötas de två, som det känns. Alldeles oavsett resultatet i just det här valet.
Läs fler kåserier:
Sannas förra: Hon räddade mig när jag reste till Washington utan necessär
Och förrförra: I stan är jag osynlig – på landet morsar alla
Alla DN:s kåserier finns samlade här.