”Jag har alltid stigit in framför kamerorna för att svara på massmedias alla tänkbara frågor – och därför har jag under min karriär fått svara på så dumma frågor, att jag trodde min hjärna skulle smälta”, skriver tidigare statsminister Sanna Marin (SDP) i boken ”Toivo on tekoja” som släpps på finska på tisdag (Gummerus).
Den svenskspråkiga versionen, Med mod att leda (Bazar), utkommer på torsdag. Boken ges också ut på engelska, Hope in Action (Macmillan och Scribner).
Sanna Marin blev statsminister i december 2019. I början av följande år fick regeringen fullt upp med coronapandemin. Statsministern kunde gå i veckor utan att ha några lediga timmar. 2022, Marins sista år på posten, präglades av kriget i Ukraina.
Marin beskriver hur regeringens arbetstakt under den här tiden blev så hård att hon fick fysiska symtom. ”I ett stressigt skede tappade jag nästan helt min syn, och allt blev suddigt under en dag – jag kunde inte läsa text och kände inte igen ansikten.”
Medan pandemin ännu pågick beskriver Marin hur hennes oro över Ryssland steg, bland annat då oppositionspolitikern Alexej Navalnyj förgiftades och senare fängslades.
Det förändrade geopolitiska läget fick Marin att tala om Natomöjligheten med statssekreteraren Jari Luoto, som var känd för att tillhöra den Nato-positiva falangen inom partiet. I januari 2021, ett drygt år innan Rysslands storskaliga anfall, talade hon under ett EU-toppmöte med Jari Luoto. ”Jag sade då för första gången högt, att jag ändrat åsikt om Nato.”
Marin och Luoto diskuterade då hur de skulle kunna ändra SDP:s ståndpunkt om Nato, först till att bli neutral, och senare positiv.
Marin planerade också med sina medarbetare hur de skulle kunna öppna Nato-debatten i SDP. De här planerna har tidigare kommit fram bland annat i journalisten Salla Vuorikoskis bok om Sanna Marin. Enligt boken hade operationen, som hade smeknamnet Nipsu (Sniff, som Muminfiguren), diskuterats sommaren 2021. Vid den tidpunkten trodde dock Marin att tidsperspektivet för ett medlemskap skulle röra sig om mellan fem och tio år.
I Boken skriver Sanna Marin att hon upptäckt att många kvinnliga ledare drabbas av ensamhet, men klandrar också sig själv för episoder då hon inte fungerat i grupp.
Bland annat bedömer hon att hon har svårt att läsa rummet, och ofta tror att det räcker med själva besluten, och glömmer själavården.
Som färsk riksdagsledamot hade hon inte tagit in hur stark klickbildning det finns i riksdagsgruppen, och att atmosfären ”var rentav hänsynslös”. Marin skriver att hon försökte hålla sig utanför grupperingarna, men i stället sågs som högfärdig och blev en måltavla på grund av det. ”Jag har ofta skämtat att den som klarar sig helskinnad ur SDP:s riksdagsgrupp klarar sig ur vad som helst.”
När regeringen krisade som hårdast vid halvtidsöversynen, då Centern ställde ultimatum om att balansera ekonomin, skriver Marin att hon utnyttjade skvallerfaktorn för att lösa problemet.
Hon upptäckte att SDP-ledamöter höll egna underhandlingar med Centerledamöter bakom hennes rygg, och samlade ihop gruppen i ett rum för att ställa ett eget ultimatum. Marin sade att om Centern kommer med nya krav så lämnar hon in regeringens avskedsansökan.
Det budskapet lät hon gå skvallervägen vidare till Centern. Regeringskrisen avstyrdes då Centerns ordförande Annika Saarikko meddelade att de är beredda att fortsätta förhandla på tidigare villkor.
