Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Klockan halv två på natten vaknar jag av en explosion. Ännu när solen går upp flera timmar senare hörs dova smällar av luftvärnet över Kiev. Faran över-signalen meddelas först vid 8.30-tiden på morgonen.
Kan Rysslands avsikter uttryckas tydligare?
När natten summeras har minst sex personer mist livet, 13 sårats. Flerfamiljshus i en rad områden har förstörts, delar av stan står utan el och vatten. Räddningstjänsten arbetar utan avbrott. ”Titta: en läkarmottagning och ett bostadshus, de jävlarna, vilka terrorister”, skriver en bekant på Whatsapp. Hon skickar bilder av totalförstörda lägenheter, splitter överallt.
Och det är bara i Kiev. I städer som Odessa, Charkiv, Tjernihiv och Dnipro har hamnar, energiinfrastruktur och bostäder skadats av 464 drönare, 22 missiler.
För vilken gång i ordningen?
Ryssland fortsätter enträget sina anfall på Ukraina, ett land som president Putin sedan gammalt vill ha. Just nu sker det samtidigt som samtalen om ett fredsavtal i rask takt avlöser varandra i olika konstellationer – USA och Ryssland; Ukraina och USA; Ukraina och EU; Ukraina och Ryssland (möjligen). Repeat.
Underhandskontakterna är mångdubbelt fler.
Den ursprungliga villkorslistan, som bar uppenbar rysk prägel, bantades ned och arbetades om på måndagen av delegationer från USA och Ukraina som träffades i Genève, ukrainarna med input och stöd av sina europeiska vänner.
Vad den nya versionen faktiskt innehåller vet vi mycket lite om, mer än att de svåraste frågorna – som rör Ukrainas territorium och vem som ska bestämma över landets säkerhetspolitik – puttats upp till presidentnivå och tills vidare lämnats därhän. Det stod dock strax klart att planen fick kalla handen av Moskva, där man förstås föredrar den ursprungliga varianten.
Ni som köpt något eller sålt allt ert smör, ni som tagit sms-lån eller gift er, ni vet att ett avtal är en överenskommelse som de inblandade accepterar.
Men samtalen fortsätter, under tisdagen med scenbyte från Schweiz till Förenade Arabemiraten. Dit flög representanter för Ryssland och Ukraina för möten ledda av USA:s arméminister Dan Driscoll.
Också internationellt är uppmärksamheten kring alla turer enorm. Men kanske är det inte främst för att man verkligen tror att de bär frukt, utan ett tecken på att omvärlden börjat tröttna på rapporter om attacker som de som inleder den här texten? Kan det inte räcka med krig snart?
Men innan man ger sig in i djupanalyser av enskilda punkter – de lyder troligen annorlunda om ett dygn – kan man ta ett halvt steg tillbaka. För vad är ett avtal? Ni vet det, ni som köpt något eller sålt allt ert smör, ni som tagit sms-lån eller gift er, ni som fått ett fast jobb. Ett avtal är en överenskommelse som de inblandade är införstådda med och accepterar, muntligt eller skriftligt.
Minns då att parterna i det här fallet är Ukraina och Ryssland, och att det är de – inte till exempel USA eller Nobelkommittén – som måste skriva på ett avtal om vapenvila eller fred.
Vad som föranlett den nuvarande förhandlingsivern går att spekulera i. Möjligen har Ryssland känt sig pressat av hotet om amerikanska sanktioner, möjligen är det USA som passat på att utnyttja den av korruptionsskandalen försvagade Zelenskyj och hans dåliga förhandlingsläge.
Det ena utesluter inte det andra. Men under den senaste veckan har anmärkningsvärt lite framkommit som tyder på att Rysslands och Ukrainas absoluta krav – om till exempel territoriella gränser och säkerhetspolitisk framtid – går att jämka samman.
Och så länge det inte sker blir det inga namnunderskrifter.
Läs mer:
Talmannen om röda linjerna: ”Vissa saker kan Ukraina aldrig gå med på”
Ingmar Nevéus: Spelet kring Ukraina är en duell mellan Trumps kronprinsar
