Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Frenetiska kontakter följde den fredsplan som blev känd den 18 november, och som tagits fram av USA och Ryssland. Ukraina hade inte bjudits in till diskussionerna om landets framtid, inte heller dess allierade i Europa visste att några samtal pågick.
Men inom något dygn hade president Volodymyr Zelenskyj betat av överläggningar med ledarna för Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Kanada; med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, Europeiska rådets ordförande Antonio Costa och med Natos generalsekreterare Mark Rutte.
Med kort varsel landade sedan på söndagen företrädare för en rad länder i Genève för fysiska möten – bland dem USA:s utrikesminister Marco Rubio och sändebud Steve Witkoff, representanter för EU, Tyskland, Frankrike och Storbritannien – samt nio ukrainare, inklusive stabschef Andrij Jermak.
Aktiviteten visar att pressen på Ukraina är reell. Planen är på allvar, trots att de 28 punkterna vore skrattretande för många ukrainare om det inte handlat om blodigt krig och nationellt självbestämmande.
Fredsförslaget bär rysk prägel – många har pekat på att formuleringarna i dokumentets engelska version tycks rakt av översatta från ryska – och det har beskrivits som en Putins önskelista och en ukrainsk kapitulation.
Planen har tagits fram av Witkoff och hans ryska kollega Kirill Dmitrijev. En bortfintad Rubio ska ha befunnit sig på sidlinjen, men har tvingats försvara resultatet inför en rad ilskna senatorer som tycker att planen går för långt.
Men nu ligger den där.
För att göra det bästa av situationen behöver Zelenskyj vinna tid tillsammans med dem han ser som sina bästa vänner, läs: européerna i de villigas koalition.
Donald Trump satte först en skarp deadline – om inte Zelenskyj skriver under innan amerikanerna sätter kniven i helgkalkonen den 27 november skulle USA:s vapenöverenskommelse med EU avslutas och USA upphöra att dela underrättelseinformation med Ukraina, hette det.
Men tidsfristen är redan porös och nu menar den amerikanske presidenten att samtalen kan fortsätta så länge han uppfattar dem som konstruktiva. Planen är inte heller något sista bud, sade Trump på lördagen, men tillade tvetydigt att Zelenskyj ”kan fortsätta att kämpa för hela sitt lilla hjärta” om han inte till slut accepterar.
Ukraina är ett krigstrött land, men inte en nation som är beredd att ge upp.
Det finns flera skäl till att den ukrainska presidenten inte kan vifta bort ens de mest absurda punkterna. Regeringen Zelenskyj är pressad på flera fronter.
Militärt, där Ryssland avancerar i öster samtidigt som Ukraina har brist på soldater och materiel. Ekonomiskt, med ett dyrt krig och en statsapparat som kostar långt över budget och där landet är i behov av mer stöd och nya lån. Politiskt, med en korruptionsskandal som fått ministrar på fall och där några av presidentens närmaste tycks inblandade. Och så meteorologiskt, med en vinter om hörnet och en skadskjuten energisektor. I Kiev stängs strömmen just nu av i upp till femton timmar per dygn. På andra håll är läget värre.
Ukraina är ett krigstrött land, men inte en nation som är beredd att ge upp. Vad det i praktiken betyder är svårare att säga.
Klart är att de europeiska länderna inte har förmått ta ledningen i försöken att få till stånd ett slut på kriget – eller i vart fall på striderna – till exempel genom ökat tryck på Ryssland, långtgående hjälp till Ukraina och/eller skarpa förhandlingar.
Nu står man i stället inför en flerpunktsplan som lämnar mycket att önska för Ukrainas del. I nuvarande skick är den omöjlig för Zelenskyj att skriva på. Om den närmaste tidens förhandlingar leder till en överenskommelse som Ukraina kan acceptera är för tidigt att säga – men det är osannolikt att det sker redan till Thanksgiving.
Läs mer:
Ryskamerikansk fredsplan oacceptabel för Ukraina
Fördel Ryssland när korruptionsskandalen pressar Zelenskyj
Ukrainare om fredsplanen: ”Om vi inte försvarar oss kommer de att döda oss”
