Det är avslutningssäsong. Allt är ljusgrönt av förväntningar och tidig sommar. I Washington går mina döttrars gamla klasskamrater ut high school. Den stora avslutningsbalen, prom, äger rum samma dag som staden står värd för World Pride. Hundratals ekipage, alla bär regnbågsflagg.
En vecka senare är det graduation: eleverna sätter på sig fyrkantiga mössor, får diplom och går ut i livet. Samma dag marscherar USA:s militär förbi monumenten i The national mall, nedanför Vita huset.
Också en bild av kontrasternas land.
I Washington hukar människor. Under ett par veckor möter jag folk som berättar om hur allt, på ett sätt, är som vanligt – man går ut med hunden, man betalar räkningar.
Men det är bara på ytan. Även i välbeställda områden känner alla någon som förlorat jobbet eller är rädd att göra det. För de som har en anställning kvar handlar mycket av arbetet om förändringar.
Från storbolag som slåss om federala kontrakt till utbildningsinstitut och ideella kulturorganisationer som försöker skydda sin verksamhet – överallt pågår översyn. Dokument och webbsidor justeras, ord och formuleringar som kan reta upp administrationen stryks. Hit hör fraser om ”kvinnor” och ”mångfald”, allt som doftar inkluderande värderingar, klimat och jämställdhet.
Det är inte konstigt att amerikanerna i gemen är tveksamma till nya, osäkra krigsprojekt. Regime change, någon?
Varje ord i intern och extern kommunikation vägs på guldvåg för att inte väcka uppmärksamhet. Det är också anpassning.
En nypensionerad vän som arbetat trettio år som opolitisk tjänsteman i senaten har deltagit i ett par protester. Hon riskerar inget längre, men de som arbetar kvar måste sitta still.
Harvardforskarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt menar att det definitiva klivet från demokrati till något annat – en auktoritär hybridregim – tagits när politisk opposition kostar. Priset kan ta sig uttryck som rädsla för att bli stämd eller förlora jobbet, oro för repressalier, nekade tillstånd och avslagna ansökningar.
På presidentens födelsedag protesterar fem miljoner människor i USA mot administrationen. Samma dag hålls militärparad i Washington, arrangerad främst för tv-publiken och på bästa sändningstid.
Militärfordon visas upp i kronologisk ordning från inbördeskriget och framåt. När en svärm helikoptrar närmar sig Washingtonmonumentet säger en speakerröst dramatiskt att propellerbladens dova smatter definierade hela Vietnamkriget. En kort stund senare får publiken veta, i en bisats, att kriget mot terrorismen var över 2021, när USA lämnade Afghanistan som då återgick till talibanernas styre. Det en utsaga som bjuder till eftertanke: vad blev resultatet efter tjugo år? Det är inte konstigt att amerikanerna i gemen är tveksamma till nya, osäkra krigsprojekt. Regime change, någon?
När presidenten håller tal har solen gått ned över Potomacfloden och åskådarna har börjat lämna platsen. Trump säger att USA:s styrkor är oslagbara och att den som ger sig på amerikanerna ska få tillbaka.
Det är ett eko av hans uttalanden några dagar tidigare, men då riktades hotet mot de som attackerar polis eller federala styrkor på gatorna i Los Angeles: ”vi slår tillbaka hårdare än någonsin”. Många har påpekat att samme man benådat tusentals av de som dömdes för att i januari 2020 ha använt våld mot just ordningsmakten. Men att framkalla en känsla av kaos i Kalifornien ger en ledare med auktoritära tendenser goda skäl att markera sin styrka.
USA är starkast i världen, säger Trump – militärparaden är ett sätt att demonstrera det för amerikanerna själva. Samma lördag, den 14 juni, mördas en delstatspolitiker och hennes make i Minnesota, två andra personer skadas, en av dem politiker. Ett par dagar tidigare hade vakter tvingat ned en delstatssenator i Kalifornien på golvet och försett honom med handfängsel, när han under en presskonferens ville ställa frågor om inkallandet av federala styrkor och militär för att stävja protesterna i Los Angeles.
Liberaler jag talar med skakar på huvudet åt Demokraternas handlingsförlamning, åt ett parti uppfyllt av sin egen identitetskris
Förra året sattes guvernörsbostaden i Pennsylvania i brand och Donald Trump, som då var presidentkandidat, utsattes för två mordförsök. Enligt polisen har det skett en fördubbling av hot mot kongressledamöter mellan 2017 och 2023; enligt institutet Brennan center for justice upplever lokala politiker en kraftig ökning av hot om våld.
Migrationspolitiken är fortfarande Trumps starkaste kort, men opinionsundersökningar visar att marginalerna minskar. En tydlig majoritet ogillar Trumps hantering av deportationer. Åsikterna löper strikt längs partilinjerna.
”Folk kommer att fatta – det var inte det här de ville ha”, säger en jurist jag känner när jag frågar om han oroar sig över demokratins och rättsstatens framtid. Då har försvarsminister Pete Hegseth precis vägrat svara på huruvida administrationen avser att följa domstolarnas beslut om hur jakten på illegala migranter får bedrivas.
Andra menar tvärtom att de republikanska väljarna visste precis och att de inte kommer att göra motstånd.
Under No kings-protesterna som äger rum i en rad delstater dyker maskerade medlemmar ur den nynazistiska rörelsen Patriot front upp till motmanifestationer.
Kanske är det en formidabel vapenuppvisning som krävs för att folk ska ta sig samman? Liberaler jag talar med skakar på huvudet åt Demokraternas handlingsförlamning, åt ett parti uppfyllt av sin egen identitetskris.
Men möjligen är det vad som pågår mellan ytterligheterna som är det mest betydelsefulla: strategierna för anpassning, och hur man snabbt lär sig navigera för att hålla sig flytande i det som är. Mindre synligt, inte desto mindre dramatiskt.
Efter examen ska de nybakade artonåringarna vidare till college, ofta långt hemifrån. Det är nervöst. En av mina barns vänner har fler skäl att vara orolig. Hennes föräldrar hör till den grupp som bott i USA i decennier, som jobbar och betalar skatt, som har uppfostrat en skötsam tjej som gått ut skolan med höga betyg. Hennes far har ännu bara ett tillfälligt uppehållstillstånd, hennes mamma inget alls.
De ligger alla lågt nu. Gör inget väsen av sig.
Läs fler texter av Sanna Torén Björling
