Sara Lundbergs bilderbok ”Ingen utom jag” hade redan fått sin plats i strålkastarljuset med en Augustnominering 2024 när den nyligen tilldelades Nordiska rådets barnbokspris. Det fick Expressens kulturchef Victor Malm att reagera. Under rubriken ”Detta är allt som är fel med svenska barnböcker” kritiserade han främst språket och kallade texten ”sparsmakad, orytmisk och forcerat melankolisk”.
”Bilderboken är inte längre en barnboksgenre, utan en konstgenre för vuxna, en vacker konsumtionsvara för den stressade, högutbildade medelklassen”, skrev Malm bland annat.
Hans kommentar startade något så ovanligt som en barnboksdebatt. DN:s Jonas Thente skrev att Malms inlägg var typiskt för en nybliven småbarnsförälder som ”galopperar in på okänt territorium”. Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström reagerade också och upptäckte att Malm tidigare hade skrivit om ”Ingen utom jag” i entusiastiska ordalag.
Vad tänker du om debatten kring din bok?
– Jag tycker att all diskussion kring barnlitteraturen och vad bilderboken är och kan vara bra. Det behövs någon som rör om i grytan och det behövs någon som lägger olja på vågorna, säger Sara Lundberg.
Barnboksförfattaren ser pigg ut och verkar vara en aning fuktig i håret. Det är en ganska tidig söndag när vi möts i en videointervju. Hon har just varit nere och badat i Mälaren med sin vuxne son som bor hemma på Stora Essingen över höstlovet.
Konstellationen är passande, eftersom boken vi diskuterar handlar om en mamma, en son och vatten. Historien om ”Ingen utom jag” började med en målning av ett barn i en båt i ett ganska mörkt träsklandskap. Sara Lundberg visste först inte i vilket sammanhang den hörde hemma.
– En människa i en båt på ett vatten är ett klassiskt motiv, där vattnet är livet. Även om människan har en massa viljor så är krafterna som båten flyter på större. Vi har inte makten över livets kraft.
Sara Lundberg säger att det var som att målningen ville bli en bok. Innan idén fanns där ställde hon ut målningen på ett galleri i Stockholm. In kom en kvinna och ville köpa den.
– Hennes son skulle flytta hemifrån och hon tyckte att målningen symboliserade både hans begynnande livsresa, och hennes separationsångest. Hon berättade en historia för mig, om när han var liten och de lekte en lek där han sa: ”Mamma, du är bryggan och jag är båten. Och båten sitter fast i bryggan med en jättehård knut. Ingen kan knyta upp den. Ingen utom jag.”
Sara Lundberg fick tillåtelse av kvinnan att använda berättelsen som en inledning till det som plötsligt var en bokidé.
Innan hon mötte kvinnan i galleriet hade hon tankar om att göra en bok helt utan text. Ordlösa böcker är inget nytt, men begreppet ”tysta böcker” dök upp efter flyktingkrisen på Lampedusa 2012. Dit kom många barn som personalen inte kunde kommunicera med på grund av språkliga och kulturella barriärer.
– Då uppstod ett behov av tysta böcker. Det blev ett projekt som spred sig till Sverige 2015. Det speciella med tysta böcker är att det kräver en annan läsart. Det kräver att läsaren blir berättaren.
Tysta böcker öppnar upp för barnet att kommunicera vad det ser. Bilden blir en associationsyta där det är fritt att uttrycka sig. Den vuxna kan egentligen bara sitta tyst. Eller så uppstår ett samtal där den vuxna kanske läser på ett sätt och barnet på ett annat.
Sara Lundberg talar om att vi lever i ett samhälle där det skrivna ordet har en auktoritet.
– Vi blir indoktrinerade av text. Ordlösa böcker ställer krav på öppenhet, lyhördhet och kreativitet. Det är lätt att som vuxen bli otrygg och rent av förbannad om man inte har texten där som ett ankare.
Tolkar du det som en sådan reaktion från Victor Malms sida, när han skrev att språkglädjen är frånvarande i din bok och att de få orden är ”döda på sidan”?
– Nej, jag utgår ifrån mig själv. Jag kan också bli förbannad på böcker som ställer höga krav på mig. När jag gjorde boken tänkte jag: ”Oj, hur ska jag läsa den här tillsammans med ett barn? Jag har aldrig gjort en tyst bok förut. Vågar jag sätta mig i en förskolegrupp?” För mig har det här varit ett experiment på vad en bok är och kan vara.
Har det varit jobbigt att din bok lett till en hel litteraturdebatt?
– Jag kan tycka att det är obehagligt. Jag har ju inte varit i den här situationen förut. Så det är klart att det är…
Hon skrattar till.
– Vad ska jag använda för ord? Jag tycker att det är bra att diskussionen uppstår. Sedan kan det så klart vara lite obehagligt att vara upphovspersonen. Jag är glad att jag är så pass gammal i gemet. Jag försöker hålla distans till allt tyckande, både hyllningar och sänkningar.
Hon berättar om när hon kom hem efter att ha fått sin första Auguststatyett och gick in i rummet där hennes cancersjuke far låg, nära döden och medicinerad med morfin.
– Han låg där i sängen och tittade på mig när jag berättade och sen sa han bara: ”Augustpriset, det är en världslig sak.” Jag bär med mig den kommentaren. Han sa det inte för att vara elak, han var en snäll människa. Han var döende, på väg in i en annan dimension. Precis som en god recension, eller en kränkande recension, så är den här debatten av den här världen. Jag kan inte dras med i det.
Sara Lundberg tycker att bilderboken är den svåraste konstformen. Det är därför hon är kvar i den.
– För varje bok tänker jag att nu kan jag hantverket. Nu har jag löst ekvationen. Men för varje ny bok brottas jag med nya utmaningar.
Hon tänker på det lilla utrymmet, där man ändå ska få in en berättelse med djup och lager som riktar sig till både vuxna och barn.
– Som att trycka in en boll i en fyrkant, den känslan har jag ofta.
”Ingen utom jag” har redan översatts till runt åtta språk och målningarna ur boken ställdes ut i Sydkorea i somras.
– Boken flyger.
Läs mer:
Jonas Thente: Yrvaket när småbarnsföräldrar plötsligt blir experter på barnböcker
Här är böckerna som ska få fart på svenska barns läsning
