Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Med Stevie Wonder på 3 arena i oktober avslutades den svenska arenasäsongen 2026. Tolv månader där hundratusentals rest till 3 arena, Strawberry och Ullevi för att se Foo Fighters, Robyn eller Swedish House Mafia. Världens största arrangör Live Nation är nöjd. ”Här ser vi vad fem konserter betyder för samhällsekonomin”, sade Sverige-vd:n Jon Bergsjö i ett pressmeddelande som slog fast att spelningarna med Bad Bunny och The Weeknd drog in 1,2 miljarder kronor till Stockholms kassa. Liveindustrin har nu alltså inte bara räddat den för inte så länge sedan krisande musikbranschen. Den gör även samhällsnytta!
Branschföreträdare talar gärna om hur deras evenemang ”skapar arbetstillfällen” och ”driver företagande”. Vilka som får dra nytta av dessa fördelar nämns mer sällan. Majoriteten av jobben som liveindustrin skapar är tillfälliga, enligt rapporten Evenemang i siffror 2026. Live Nation Sweden ökade förvisso sin omsättning i fjol. Men den som badar i pengar är egentligen bara bolagets globala vd, Michael Rapino. Han lär vara god för runt en miljard dollar. Till den som har skall vara givet och detta givna måste dessutom i en marknadsekonomi alltid bli mer.
Så länge kultur går att stoppa in i formen av en industri, kommer den också att behöva sträva efter tillväxt. Visst talar artister om hur de vill ge fansen en fantastisk upplevelse och just därför bokar större arenor. Vi som besöker evenemangen vet dock att de knappast är till för oss.
Men jag är kritiker, så jag kan säga som det är: det arenaindustrin sysslar med är inte kultur. Det är exploatering.
Från de oändliga köerna, de genanta visitationerna, de höga barpriserna, till det dåliga ljudet, storbildskärmarna, favoritartisten som en prick långt bort i fjärran. Och så efteråt, ut i den fria marknaden igen, där taxibilar med skumma skyltar proppar igen gatorna. Många betalar tusentals kronor för sådana upplevelser. Till spelningarna i Solna i somras kom nära 200 000 långväga resenärer (räkna gärna på deras koldioxidavtryck!). Musik är kraftfullt, den gör så att vi glömmer. Ett fan som längtat till en konsert kommer inte att minnas de hopplösa omständigheterna. Men jag är kritiker, så jag kan säga som det är: det arenaindustrin sysslar med är inte kultur. Det är exploatering.
Vissa menar att man inte ska tänka på de svällande arrangemangen som konserter. Att man ska se dem mer som sociala mötesplatser. Kanske gör livemusikjättarna en insats där. Möjliggör för Swifties att byta armband away from keyboard. Men de stora krav på pengar, tid, klimatresurser och arbetskraft som arenakonserterna ställer, gör också något med musikens själva ekosystem. De dränker allt annat, och har etablerat en ny norm. Förr var det en höjdpunkt i karriären för en svensk artist att spela på Globen, inför dryga 15 000. Nu ska det vara arena och helst flera datum. Som Håkan Hellström på Ullevi. Som Kent på 3Arena.
Men det bästa för kulturen just nu vore nog faktiskt att bara förbjuda arenakonserterna.
Samtidigt larmar Studieförbunden om att vart fjärde speltillfälle har försvunnit på två år till följd av nedskärningar i statsbudgeten. Det blir ungefär 8 000 konserter, som alltså inte har skett. Politiken har lämnat fältet fritt för marknaden och då får vi bara mer av sådant industrigiganterna kan sälja jättemånga biljetter till. Följden är inte endast en utarmning av musiklivets alla skikt under det mest kommersiella, utan också en alltmer oblyg kapitalisering på publikens välvilja. Man kan önska sig en politisk plan för den mindre säljbara musikens överlevnad. Man kan önska sig trevligare stämning, billigare biljetter, klimatkompenserande privatflyg. Men det bästa för kulturen just nu vore nog faktiskt att bara förbjuda arenakonserterna. Så kanske musikbranschen till sist blir tvungen att hitta sig en annan, mer hållbar affärsmodell.
Läs mer:
Sara Martinsson: Likriktningen innebär döden för det svenska musikundret
Gabriel Zetterström: Metallicas hån är också ett politiskt ställningstagande