Politikerna vill att barn ska röra på sig, inte sitta framför skärmar. Men i en ny bok visar sportjournalisten Patrik Brenning att motsättningen mellan fysisk aktivitet och skärmtid inte finns.
Den 2 september, samma dag som Folkhälsomyndigheten släppte sina nya rekommendationer för skärmtid, kom ”Så vinner vi igen – att utveckla talanger och svensk idrott” (Volante). Tajmingen är klockren.
Att svenska ungar sitter för mycket framför datorer och paddor, på bekostnad av tid för träning är en spridd uppfattning. ”Lägger man 6,5 timme per dag på digitala medier utanför skoltid blir det inte mycket tid över för gemenskap, fysisk aktivitet eller sömn”, skrev socialminister Jakob Forssmed i en debattartikel i somras. På pressträffen när rekommendationerna presenterades sa han att hög skärmtid leder till både psykisk och fysisk ohälsa.
Sportjournalisten Patrik Brenning håller inte med. I ”Så vinner vi igen” redogör han i stället för statistik som pekar på en helt annan bov i dramat: idrottsrörelsen själv. Redan 2004 visade en studie från Riksidrottsförbundet att andra lockande aktiviteter helt saknar betydelse när barn lägger av med sport. Att ha mycket i skolan eller andra idrotter att hinna med får inte heller ungarna att sluta, tvärtom. De tycks bara bli mer motiverade av fullmatade scheman.
Inaktiva föräldrar spelar däremot roll. Brenning lyfter fram forskning från Högskolan i Gävle 2020 som visar att sitter du själv helst framför Netflix så är sannolikheten större att ditt barn gör samma val. Annars är det i hög grad vad som händer i omklädningsrummen och på träningarna som avgör om barn och unga fortsätter träna. Konflikter med lagkamrater eller tränare får dem att sluta.
Och, mest ögonöppnande: unga som riktat in sig på en specifik idrott tidigt löper större risk att lägga av. Rön som i allt väsentligt alltså går emot den ökade specialisering som alltmer dominerar den svenska barn- och ungdomsidrotten.
Patrik Brenning skjuter in sig där. Som en uppföljning till hans många reportage i Aftonbladet om svensk talangutveckling riktar hans bok blicken laserskarpt mot fenomen som elitklubbarnas akademier, toppade lag, konsulter som kör privat extraträning och föräldrar som driver på.
Brenning ser en utveckling på väg åt fel håll: ”Risken blir att idrotten lägger fem ägg i en påse, sular in den i väggen och sedan visar upp det enda ägget som klarade sig som ett bevis på att systemet fungerar”, skriver han.
Att idrottsrörelsen själv i jakt på tidiga framgångar knäcker bredden är illa nog. Men med Brennings argumentation innebär rådande omständigheter också att Sverige som idrottsnation förlorar sin spets. Talangerna som skulle kunna ge oss ljuvliga VM-somrar och spektakulära OS-guld lägger av. Pressen är för stor för tidigt.
”Så vinner vi igen” drar linjerna glasklart och skickligt. Väver med lätt hand samman vetenskap med verklighet. Resultatet blir en bok som är omistlig för alla stressade fotbolls-, tennis- eller ishockeyföräldrar därute. Men också för vem som helst som bryr sig det minsta om sport.
Läs andra texter av Sara Martinsson
