Samtidigt som Viktor Orbán och Donald Trump har rasat över en regnbågstonad OS-invigning har ett spel med helt andra färger inletts i Paris. En av idrottens på senare år mest brinnande frågor flammar fortfarande med lågor höga som den olympiska elden.
OS i Tokyo var de första spelen där en transkvinna fanns med i tävlingarna. Nya zeeländska Laurel Hubbard ställde upp i tyngdlyftning, tack vare regler om en viss testosteronnivå under de senaste 12 månaderna. Inför 2024 har Internationella olympiska kommittén (IOK) övergett den principen. Nu säger i stället nya riktlinjer att det är de grenspecifika förbunden som själva får dra gränser för vem som är välkommen att tävla som kvinna.
Alla dessa förbund är dock i sin tur inte erkända av IOK. Detta har fått den absurda konsekvensen att två idrottare som tidigare uteslutits från boxningens VM nu får delta i OS. När algeriska Imane Khelif och taiwanesiska Lin Yu-ting kliver in i tävlingen på torsdagen respektive fredagen ställer deras deltagande den moderna idrottens knäckfråga på sin spets.
Sportens värld gör fortfarande sitt bästa för att låtsas som att kön är något binärt. Samtidigt visar verkligheten ständigt att så enkelt fungerar inte människan. Vissa tilldelas fel kön vid födseln. Andra föds med naturligt höga, eller låga, nivåer av testosteron. Den som har genomgått en manlig pubertet anses av många förbund ha orättvisa fördelar jämfört med en ciskvinna. Men alla är inte överens om den principen. En del förbund avgör i stället vem som är kvinna ”från fall till fall”.
I Paris deltar minst 193 atleter som öppet identifierar sig som HBTQI, det högsta antalet någonsin i ett olympiskt spel. För första gången tävlar också exakt lika många kvinnor som män. Men så länge bred konsensus saknas kring vem som ska få delta i damklassen framstår varje hissad regnbågsflagga som en för tidigt firad seger. Så fort idrotten försöker dra en ny gräns mellan könen uppstår ju ny debatt.
OS har fortfarande långt kvar till att vara en tävling för precis alla.