Så det var premiär i Sara Kulturhus, recensenter från Stocksholmstidningarna hade kommit dit, för kulturhuset var fortfarande en nyhet och något att skriva hem om från provinsen. Det var en dramatisering av Sara Lidmans ”Jernbanan” som vi skulle få uppleva och kanske kunde man i sin recension få nämna något om feberstämningen och rälsen som åter skulle dras och förbinda Norrland med världen.
I kapprummet hörde jag två Skellefteå-kvinnor prata om årets tillgång på lingon och om Northvolt. Som jag minns det var tonfallet stadigt och hoppfullt. Allt strålade samman den kvällen, allt föll sublimt in i narrativet om den nya Norrlandsboomen. I kulturhusets öppna ytor minglade konferensgäster från hela Europa och snart skulle en litiumfestival arrangeras av tillresta konstnärer, för nu var vi på väg att bli viktiga på riktigt, ljuset skulle äntligen komma från norr.
Kanske drar jag världens skröna när jag beskriver den där kvällen i Sara Kulturhus på det där viset. Men för att fortsätta beta av hushållsnamnen i en text från Västerbotten till Stockholm, slog Torgny Lindgren ju fast att man icke skall vara återhållsam när man ljuger. Eller med magnetisören Meisners ord i PO Enquist roman: ”Inga berättelser är sanna, bara mer eller mindre effektiva.”
I dyningarna efter Northvolts konkurs kan man konstatera att etableringen på ett vis verkligen skrev in sig i en västerbottnisk berättartradition, där den osäkrade sanningen är en glödtråd. I berättelsernas län, men också i väckelserörelsens.
Ja, kanske var markerna verkligen perfekt lämpade för en grön Jesus som med en effektiv saga kunde bereda väg för norra Sverige och en gång för alla döda bilden – den långlagrade i Storsverige och den hos lokalbefolkningen internaliserade – av förtappade norrlänningar, bäst lämpade att tämja och blåsa, enligt Lubbe Nordströms analys från 1940-talet, som Po Tidholm nämner i sin kommentar (12/3) efter konkursen.
Med sin avskedshälsning på Linkedin skrev Northvolts vd Peter Carlsson också in sig i denna historia. Konsekvent refererade han till dem som drabbats som ”Northvoltare” och undvek helt att nämna Skellefteå, allt enligt en kolonial tradition av osynliggörande och av att skriva över en bygds berättelse med en egen.
För att förstå följderna av Northvolt-konkursen, men också för att kunna spåra en väg framåt, behöver vi förstå just berättelsernas kraft. Mer bestämt detta: när en framgångsberättelse ska etableras i syfte att inta marker och makt, behöver andra utraderas. Den samiska historien ligger helt nära som exempel på hur det går till när kolonialmakter utövar denna psykologiska infiltration, som dels går ut på att utradera och ersätta en befolknings berättelser med de egna, dels på att få en befolkning att tappa tron på den egna förmågan genom att skriva in ett nytt språk för hur liv och framgång ska värderas.
Även Sara Lidman berörde ofta detta i sina texter. Hon skrev om hur skogens språk går förlorat när den skövlas. Hon beskrev också hur den stummare men alltmer dominerande stadens berättelse blir central för att locka människorna bort från skogarna som ska annekteras, visserligen på ett fredligare sätt än genom plundring eller krig.
När den aktör som varit katalysator för och skrivit fram bilden av framtiden för bygden nu försvinner, är det avgörande att återta ordet, tanken och makten
Det vore fel att spekulera i vad Lidman skulle ha sagt om kulturhuset som rests i hennes namn i Skellefteå. Men det är tveklöst att husbygget skriver in sig i städernas berättelse om framgång. Beslutet klubbades 2015 och byggstarten ägde rum 2018, ett år efter att Northvolt pekat på Skellefteå och sagt, ja, vi kör.
Umeå gjorde samma val några år tidigare. 2014 års kulturhuvudstadsutmärkelse blev startskottet för en omfattande stadsomvandling med tillhörande kulturhus. Här skulle det byggas stad för de kreativa klasserna med kulturellt kapital att flytta in i, medan arbetskraften skulle lockas till industrin i Skellefteå med the quality of living. Men vill man förstå något om tiden och Norrland och en framtid efter Northvolt, är just kulturhusen givande att granska.
Som symboler för platsmarknadsföringens tid, där kommuner drivs som företag med tillhörande pr-maskineri, är kulturhusen ofta också exempel på projekt där privat kapital investerar medan kommunerna tar riskerna – ja, precis som med Northvolt. I Skellefteå har kommunen senare öppnat för att köpa tillbaka huset som såldes till SBB efter färdigställandet och som nu hyrs av kommunen på ett 50-årigt kontrakt. Allt medan samma SBB sålt tillbaka tomter till kommunen där bostäder skulle byggas, enligt det avtal som tecknades i samband med köpet av kulturhuset. Bostäderna kom aldrig på plats, då intresset var högre för märkesbyggnaden än för att bygga en stad. Bygdens bästa blev ett gungfly, där både investerare och hoppfulla kommunpolitiker tjänade på att knyta framgångsberättelser till att handla om mod, djärvhet, vågade satsningar.
Konkursen är inte Skellefteås misslyckande, utan resultatet av ett kluster av storskaliga felbedömningar, om det nu är en tröstetanke
När Skellefteå nu blickar framåt är det begripligt att man lutar sig mot just den berättelse om framgång som föregått Northvoltetableringen. Att man vill fortsätta att tala om industristaden som växlar upp till en ny modernitet, hur det byggs, hur bostadsmarknaden kokar, djärvheten, restaurangerna, framåtandan. Och visst finns det någonting rasande vitaliserande med en så tydlig rörelse – men när den aktör som varit katalysator för och skrivit fram bilden av framtiden för bygden nu försvinner, är det avgörande att återta ordet, tanken och makten över både framgången och hållbarheten. I Skellefteå och i norra Sverige. Konkursen är inte Skellefteås misslyckande, utan resultatet av ett kluster av storskaliga felbedömningar, om det nu är en tröstetanke.
Tröstande och hoppfullt är i alla fall att de stora berättelserna skrivs om. Det finns öppningar för de alternativa att höras på nya sätt. Hur såg drömmarna ut, bortom kulturhusen och de synliga hårda storskaliga skiftena? Och mer än så: vilka berättelser om en hållbar omställning har grott i sprickorna medan Northvolt-visionen krackelerat?
Läs mer:
Po Tidholm: Northvolts konkurs kommer svida nå jävulskt
Emma Stenvall: Skellefteå står inte och faller med Northvolt
