Förra helgen var jag i Köpenhamn, rester av en sommar dröjde sig kvar där, jag gick in i en liten bokhandel vid Indre by. Det var tyst och stilla, en liten slö septembergeting kröp omkring på fönsterkarmen, en ung tjej stod bakom disken, hon började prata med mig. Plötsligt sade hon: ”Om några veckor ska jag åka och hälsa på en kompis i Sverige och då ska vi leta upp Mare Kandres grav.”
Det är något särskilt med en skrivande människa som dör för tidigt, de som skriver dör alltid både lite mer och lite mindre än alla andra. Mindre för att vi som läser kan fortsätta att röra oss i deras världar långt efter att de har försvunnit. Mer för att två röster tystnar samtidigt, den litterära och människans. Nu får ingen veta vart Mare Kandres författarskap hade tagit vägen i det nya årtusendet.
Det är förstås alla de som har kommit efter henne, de som har rört sig i hennes marker, Linda Örtenblad, Erik Hågård, Martin Tistedt, Andrea Lundgren, Lina Wolff, Ann Hallström, Andreas Lundberg, Linda Boström Knausgård. Det finns också en särskild vördnad som växer med tiden – lite olyckligt i hennes fall eftersom hon inte trodde på skillnaden mellan det höga och det låga:
”Så länge människor är fångna i vaneseendet så ser de hela tiden det andra har sagt åt dem att se, i stället för att se själva. Nästan alla orättvisor i världen runt omkring oss har sin rot i detta förrädiska vaneseende. Därför, när jag skriver så försöker jag se det jag ser, hur livet ter sig för mig och på så sätt vill jag ge andra människor mod att se klarare på sina liv, så att de kanske får styrka och mod att ändra saker, att hävda sig, utan att snegla åt höger och vänster: att hävda sin särart och sitt unika sätt att vara.” (Ur ett samtal i tidskriften 80-tal.)
Mare Kandres författarskap börjar i baksätet på en bil. Det börjar hos barnen. Hos djuren. En familj är på väg i en krängande bil i ett stort landskap, berg, skogar, sånger, sällsynta skratt. En ordinär utflykt, men allt är mättat, skevt, på samma gång upplyst och nersläckt, en självklar ton. En liten syster som heter Astrid som slumrar mot berättarens ljumske, katter, ögon, leende fladdermöss, en otrolig prosa, så rik, så lätt och klar, precis.
Det var så hon beskrev skrivandet själv: en handling som kullkastar världen, som går emot Gud Fader själv
Det sägs att det litterära Sverige häpnade när den här första boken kom – ”I ett annat land”, en novellsamling – att portarna slogs upp till ett helt nytt rike, att det nya riket var ett gotiskt och mörkt barndomsland. Det sägs att hon började skriva på grund av Sylvia Plaths brev hem till sin mamma, ”Letters home”, de där breven där den konstruktiva, kvittrande dottern Sylvia hade ordet. Det sägs att hon hade varit i New York ett tag efter en uppväxt i Kanada och Söderala utanför Söderhamn, att hon hade varit en lite syntig punksångerska i bandet Global Infantilists. Numera alltid att hon var ett underbarn. Med tiden glöms råsoparna bort, ”åsnesparkarna”, som Kerstin Ekman kallar dem.
Det sägs över huvud taget så mycket om en författare, jag tror att de flesta författare vill behålla sina hemligheter, annars skulle vi inte ha vänt oss till litteraturen. Folk måste ha pratat om pregnansen i hennes språk, det ord som alltid kommer för mig när jag tänker på Mare Kandre. För det krävs ett urstarkt språk för att ”gå emot Gud”. Det var så hon beskrev skrivandet själv: en handling som kullkastar världen, som går emot Gud Fader själv.
Härom dagen läste jag i tidningen – Kristina Lindquist i DN i en recension av Mare Kandres ”Vilse” som nyss hade premiär på Stadsteatern i Malmö: ”Utan Mare Kandre – kanske ingen Sara Stridsberg i den form vi känner henne.” Kanske är det så, vi människor är ju inga utan varandra, vi kommer alla från varandra.
Ändå får jag erkänna att jag har läst skandalöst lite tidigare, men ur detta lilla: Jag glömmer aldrig en novell i ”Hetta och vitt” om att vara en mamma som försöker hålla tankarna rena och klara medan hon läser godnattsaga, hon liksom smygtänker under den egna rösten som läser sagan högt för barnet, det var något både otäckt och väldigt odramatiskt och vardagligt över den där mamman.
Och mer? Jag läste den underbara romanen ”Kvinnan och doktor Dreuf”, jag läste om den spenslige, olycklige, canclade djävulen i ”Djävulen och Gud”. Antagligen hade Mare Kandre skapat sig ett utrymme i litteraturen där vi andra kunde ta vid, en väg, en skog, en möjlighet. Jag var väl som vilket lyckligt barn som helst som inte har en aning om vad föräldrarna har gjort för det, som tar allt för givet, som klampar ut i världen och gör den till sin i lite för stora, leriga stövlar.
Det här är till exempel första gången som jag läser ”Bübins unge”. Eller, tänker jag nu, så är Kandres landskap så arkaiska och eviga att vi är många som känner igen oss utan att ha varit där tidigare. Minnet av att ha varit så liten att man lever liksom under bladen, långt nere bland grässtråna, i denna aldrig upphörande ljusblixt inom oss som barndomen är.
Precis som Alice i Underlandet är hon både för liten och för stor
”Bübins unge” är hennes tredje bok. Den utspelar sig i en trädgård och i huset som tillhör denna trädgård. Och som det alltid är i barndomen finns ingenting utanför denna värld. Den namnlösa huvudpersonen har just slutat att springa omkring under träden, eftersom det inom henne har uppstått ”djupa, underliga platser dit hon inte kan gå”. Själv beskriver hon sig som ”en stor, hemsk flicka av kött”. Inte konstigt, hon är mitt i en förvandling av samma kaliber som Gregor Samsa hos Kafka och Orlando hos Woolf. Hon är avlägset släkt med det gamla barnet hos den tyska författaren Jenny Erpenbeck och mycket nära släkt med Lewis Carrolls Alice i Underlandet.
I huset i trädgården finns en sorts mamma som heter Bübin och en man som heter Onkel, senare också en liten unge som tillhör denna Bübin, lite längre bort en avrättningsplats, en skog, en landsväg, en blank väntan. Eftersom gräset i trädgården går till höften på berättaren och huvudpersonen så måste hon vara liten och gräset väldigt högt, som när någon glömt att klippa det.
Och precis som Alice i Underlandet är hon både för liten och för stor, för stor för trädgården och för det barn hon vill fortsätta vara, för liten för mycket annat, som till exempel att klara sig själv, som hon kommer att få göra mycket snart i den här boken. Och som i alla övergångar – i alla stora sorger – är det någonting med proportionerna, med storleksordningen som börjar skeva. Saker blir plötsligt för stora för att rymmas i världen och i språket, de blir för otympliga och för farliga för att få plats: ”Allt man inte kan visa blir mer och mer.”
Den här romanen är en skräckfilm och en rit, ett performance, ett kammarspel, en tavla som får liv, det känns som om häxor och mareld är nära, och Trotzig och galningen Strindberg, och Hitchcock och Josef i brunnen från Bibeln, och över alltihop en lukt av ursprung och skräck. ”A sense of belonging”, som hon sjöng en gång.
Huvudpersonen har dessutom just anlänt till den tid eller den plats som jag nu, när jag är på väg ut ur den, tänker på som en parentes i en kvinnas liv, blodets tid, tiden mellan barndomen och den senare delen av livet. Jag skulle också vilja skriva att det här är en roman som utspelar sig på toaletten, på dass, det är inte riktigt sant, men scenerna i utedassets mörker har ett alldeles särskilt sug. Och så getingarnas liv, och trädens, och barnens, levande och döda.
Det gör ont att drivas ut ur paradisets trädgård (med blod rinnande längs benen), ont att leva med sin synd, sin sjukdom, sin hunger, sin död, sitt öde. Mare Kandre ville visa världen vad hon hade sett, hur hon såg det. Och förmågan att skriva är ju framför allt en rent optisk fråga, allt du egentligen behöver är ett särskilt hyperseende, en inzoomningsförmåga. Allting är så exakt och precist hos henne.
Ett exempel: När hon beskriver vad förälskelse är så är det att hela tiden gå omkring med någon annans huvud inuti sitt huvud. Och jag bär med mig den lilla ödlan ur ”Bübins unge” med ”den platta utspärrade foten” och ”sitt svarta snidade blinda huvud”.
När jag läser Mare Kandre nu tänker jag att barnen och djuren kanske skulle känna igen sig i hennes böcker, om de hade kunnat läsa dem
Och nog har vi jagat i samma spår, Mare Kandre och jag. Fotot på originalomslaget är ett av dessa många märkliga skeva porträtt som Lewis Carroll tog av små flickor, de mest kända är de han tog av Alice Liddell som påstås ha varit ursprunget till Alice i Underlandet. Jag letar i mina fotoböcker med Lewis Carrolls fotografier som jag köpte när jag skrev ”Farväl till Panic Beach”.
Flickan på omslaget till ”Bübins unge” heter Irene MacDonald och Lewis Carroll var vän till hennes familj, så som han så ofta var med familjerna till dessa små flickor han fotograferade, hans små barnvänner som han kallade dem. Barnet på bilden har ett märkligt uttryck i ansiktet, hon ser rasande och uppgiven ut på samma gång, och det ser ut som om det har gått en hård storm genom henne. ”It won’t come smooth”, har han döpt fotot till.
När jag läser Mare Kandre nu tänker jag att barnen och djuren kanske skulle känna igen sig i hennes böcker, om de hade kunnat läsa dem, det är nog det finaste jag kan säga om litteratur. Kanske kan de döda också känna igen sig.
Mare Kandres författarskap slutar med romanen ”Xavier”. Xavier som efter att ha vandrat omkring i en Kafkalik vansinnesarkitektur till slut hittar fram till den människa och det hem han hela tiden sökt. Under de sista raderna i boken klingar en poplåt i bakgrunden. ”At last I’m free… I can hardly see… I can hardly see in front of me”.
Jag visste inte vilken låt det var, men när jag hittar den skrattar jag högt. Det är det riviga glada åttiotalsgänget i gruppen Chic, ni vet med ”Freak” och ”Good times” som gjorde någon sorts glad disko.
Jag tänker på den gången när jag skulle översätta texterna till Joy Divisions musik och jag kände en sådan överdriven vördnad för musiken (på grund av alla Ian Curtis buttra fans) och försökte dra mig ur och säga nej till att göra de där översättningarna. Ända tills jag läste i en bok med gamla skisser till låtar som hans änka gav ut, där skrev hon: Det folk inte fattar är att Ian bara var en ”ordinary bloke from Manchester”. Då förstod jag äntligen hur jag skulle översätta texterna, på samma sätt som jag skriver själv, utan rädsla, utan vördnad, utan att snegla på den goda smaken, utan att tro på att det egentligen skulle vara något särskilt med något som tillhör människan.
När hon beskriver vad förälskelse är så är det att hela tiden gå omkring med någon annans huvud inuti sitt huvud
Jag tänker på det nu när jag lyssnar på Chics gamla danslåtar från 80-talet, även om låten som ringer ut Mare Kandres författarskap inte är en av de allra lättsinnigaste, den här är lite allvarligare, lite dovare, men ändå. Det är Chics toner som är det sista vi hör.
Texten är ett förord till en nyutgåva av Mare Kandres ”Bübins unge” från 1987. Boken ges ut på Nirstedt/litteratur.
Läs mer av DN:s litteraturbevakning här
