Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Vi skumpade fram i bilens plastsäten omringade av Syriens öken. Korrespondent Emma blängde på mig och knaprade på en bar som gjorde sitt bästa för att låtsas vara god och nyttig. Jag åt stroopwafel, ser god ut men smakar besvikelse.
Detta var inte resan då vi blev matförgiftade i Damaskus. Inte heller resan då vi fick hjälp av en man som älskade olivolja lite för mycket och sin fru inte alls, att hitta till Sednayafängelset, där människor skrek i förtvivlan i jakt på sina anhöriga, eller till Umayyad-torget, där bilar tutade, folk dansade och sköt rakt upp i luften.
Detta var resan till den störtade diktatorn Bashar al-Assads hem.
Sveriges mest sålda elbil i flera år. Och vi hade valt samma tråkiga grå.
En rebell som hette Diyaa följde med oss runt i bostaden där välståndet som hade byggts på lidande nu hade trampats på, stulits eller förstörts. Jag skannade ett filmnegativ där diktatorpappan Hafez kramades med andra tyranner och en ung Bashar lekte ursprungsbefolkning i fjäderskrud och siktade med pilbåge mot kameran.
Efter rundturen stod Diyaa som ett nöjt barn med automatvapen och höll upp semesterbilder med Bashar som spände biceps under vatten iklädd tangabadbyxor. Emma och jag viskade ”resan betald” till varandra.
Men detta var inte det galnaste. Som avslut gick vi igenom ett långsmalt utegarage med plats för ett par dussin bilar. Nu stod det tomt, alla bilar borta, förutom en längst bort. Vi gick mot den, jag föreställde mig alla flådiga pansarbilar som stått här och som nu säkert var stulna.
Framme. Den enda bilen som stod kvar i al-Assads garage var en likadan bil som jag har. Sveriges mest sålda elbil i flera år. Och vi hade valt samma tråkiga grå.
Några månader senare, hemma i Stockholm, startar jag en uppdatering i min elbil. Går och handlar gott godis som inte försöker vara nyttigt så länge. När jag kommer tillbaka så är bilen stendöd, alla dörrar är låsta. Bärgaren dyker ner från sin bärgarbil, suckar och fäller ner sin ramp.
– Ska du inte typ koppla in en kabel och uppdatera den? frågar jag.
– Lönlöst. Det är min sjunde jag bärgar denna vecka, på grund av uppdateringen.
– Men det är ju bara tisdag?
– Exakt!
Min bil dras sakta upp på släpet. Jag förstår varför ingen stal den sista bilen i diktatorns garage.
Läs fler kåserier:
Sašas förra: Nej, det blev inget reportage från spökstaden Centralia
Saša: Efter hundra parkeringsböter hittade jag hem i Stockholm
n’Jonas: Gåtan om Natochefens gamla Saab