De klassiska symtomen kom när Sassa Andersson, då 31 år gammal, arbetade på skiduthyrningen i Hemavan.
Det var en dröm hon närt i tio år. Hon kände sig glad och ”levde livet”.
Men under ytan pågick en tyst, nedbrytande process i kroppen.
Symtomen var diffusa. Visserligen kunde hon vara väldigt trött, men det är väl naturligt när man lever ett intensivt liv i glatt sällskap?
Något med törsten kändes också avvikande, och hon blev ofta kissnödig.
– Det kändes som att det bara rann igenom. En gång hällde jag i mig ett helt juicepaket medan jag fortfarande satt på toaletten, minns Sassa Andersson.
Det var först när hon fick återkommande svampinfektioner – en konsekvens av det höga sockerinnehållet i urinen – som hon sökte vård.
På vårdcentralen i Tärnaby visade ett blodsockerprov skyhöga 28. Ett normalt blodsocker på fastande mage ligger omkring 4-6. Beskedet på vårdcentralen blev akuttransport till sjukhuset i Skellefteå 35 mil bort.
– Hade jag haft lite högre blodsocker hade jag hamnat i koma, berättar Sassa Andersson.
På sjukhuset i Skellefteå var diagnosen ett faktum: typ 2-diabetes.
– Först blev jag jätteledsen, det var en chock. Samtidigt sa läkarna och sköterskorna att ”du är alldeles för ung för att få det här”.
Sassa Andersson fick senare veta att hon troligen hade gått med sjukdomen i flera år utan tillräckligt tydliga symtom.
Hennes fall speglar en oroande utveckling som DN har kunnat visa: typ 2-diabetes ökar snabbt bland unga i Sverige, samtidigt som hundratusentals svenskar kan bära på sjukdomen oupptäckt.
Den första tiden efter diagnosen var en kamp mot mediciner. Den vanliga medicinen, metformin, gav henne svåra biverkningar och lågt blodtryck. Men Sassa Andersson bestämde sig för att vända sjukdomsförloppet.
Hon blev tablettfri redan efter ett halvår. Livet har dock inneburit fortsatta utmaningar. Graviditeten med dottern, som i dag är tre år, klassades som en riskgraviditet. Förra året genomförde hon en magsäcksoperation (gastric sleeve) då hon inte lyckades få ner sitt långtidsblodsocker på annat sätt.
– Tre månader efter operationen var jag symtomfri. Det är en jättetur att jag fick göra den, säger hon.
Sassa Andersson, i dag 39 år gammal, utbildar sig nu till socialpedagog. Trots att hon har en liten dotter och lever ett gott liv är diabetes fortsatt en del av vardagen.
För att undvika att sjukdomen återgår till ett aktivt tillstånd behöver hon vara noga med livsstilen. Hon berättar att hon äter mindre portioner och ofta förbereder matlådor för att undvika att hamna i situationer där snacks och skräpmat blir frestande. Hon är också noga med fysisk aktivitet.
– Jag försöker vara aktiv, speciellt nu när jag bor på landet och har tillgång till skog. Min dotter älskar att plocka svamp, så det är bara roligt.
Sassa Andersson är engagerad i Diabetesförbundet och kritisk till att många fortfarande ser typ 2-diabetes som en ”mildare” åldersdiagnos.
Hon är också kritisk till att vården begränsar tillgången till tekniska hjälpmedel. Hon syftar på de sensorer som kontinuerligt mäter blodsockret. Dessa får i dag främst patienter med typ 1- eller svårinställd typ 2-diabetes.
– Det borde gälla för alla. Knapparna ökar livskvaliteten, och man slipper sticka sig och få förhårdnader på fingrarna – och får behålla känseln.
Som en påminnelse om sin kamp lät hon kort efter diagnosen tatuera in ordet ”DIABETES” i versaler på sin högerarm, tillsammans med den internationella diabetessymbolen.
– Jag bär min diagnos med stolthet. Det är en daglig fight jag tar.
Till andra unga som får diagnosen har hon ett budskap:
– Det är tufft, ja. Det finns ingen enda, bestämd instruktion för hur man ska sköta sin diabetes. Men du är inte ensam. Det finns hjälp att få. Du kan prata med en kurator, du kan gå till en dietist. Och du måste stå på dig med din sjukdom – det är min erfarenhet av vården.
Läs mer:
Hundratusentals svenskar kan ha typ 2-diabetes utan att veta om det
