Den som gör en resa har något att berätta. Med detta konstaterande, som tillskrivits bland andra Goethe, inledde den tyske författaren Mattias Claudius en munter dikt som fick en klatschig melodi av Ludvig van Beethoven.
Nyligen reste jag med ett måttligt muntert tåg genom Uppland, Västmanland och vidare ut i Bergslagen. Bytte tåg vid en folktom station med nedlagd biljett- och godsexpedition och en liten affisch för en redan spelad fotbollsmatch. Och bytte sedan till buss.
Bussen lunkade fram på slingrande, slumrande landsvägar genom bruksorter med svunnen pampighet, genom björkskogar vid blanka dragspelssjöar med en ensam roddbåt i en vassrugge.
Rostande gula vägskyltar med svarta bokstäver angav kilometeravståndet till byar långt inne i skogen.
En stor snöplog låg kvar vid en dikesren. Bussen stannade vid en nedlagd järnvägshållplats där några ungdomar steg på.
Vid en nedvittrad fabrik svängde bussen av, körde över en bro av betong och fortsatte till ett övergivet samhälle vars enda synliga varelse satt i en bil vid en pizzeria.
Resan genom detta utkavlade land tog en halv dag. Såg fram emot hemresan som skulle ta lika lång tid.
– Men du kan åka bil med oss i stället! sa en vänlig själ i begravningssällskapet när vi tagit farväl av en kär gammal vän.
– Eller med oss, sa en annan som också skulle bila till Stockholm.
Det kändes otacksamt att säga nej, även om jag hellre ville åka buss och tåg. Nästa buss med tågförbindelse skulle vara i Stockholm långt senare än en bil och jag skulle jag spara in flera timmars resa. Tid är pengar även om inga pengar är inblandade. Minimal restid är maxad resa, sådan är resandets logik.
Därför reste jag snart i bil på en motorväg spikrakt till Stockholm non stop. Pratade varmt om dagens huvudperson, han som gått bort, men hann inte se något, uppleva något, det var som flyg eller snabbtåg, fort och bekvämt.
Så vad återstod att berätta?
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om att alltid vara den som skriver midsommarkåseriet.
