Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Vardagsfin och söndagstrasig.
Uttrycket kommer för mig när jag ser den moderna snösvängen.
Den kallas inte snösväng längre men den kallades snösvängen för hundra år sedan och snösvängen sa man sedan rätt länge, inte bara i talspråket.
Snösvängen bestod av män – pojkar, farbröder, gubbar – som levde i kristidens armod och tog vad påhugg som fanns för att klara livhanken.
Snösvängen var just ett sådant påhugg. Gatorna var lika igensnöade som i dag och för att bli av med snön anlitade gatukontoret en armé av arbetslösa för att mot en blygsam ersättning skotta bort den.
Man kan se på gamla fotografier hur det gick till.
Ägde man en spade – eller om stan stod för spaden – så tog man på sig de kläder man hade och anmälde sig till snösvängen.
Mången kontorist skyfflade snö i sin snygga arbetskostym med väst och slips.
Det såg kanske lite avigt ut, men man fick ju betalt. Depressionen hade tvingat kontoret att stänga, så vad göra?
Den som inte arbetade på kontor kunde i sin tur ses skotta snö i sin finkostym.
När man hade slitit i snödrivorna hela veckan kom söndagen. Och då hade man heller inget val. Man drog på sig kostymen som då farit illa av veckans slit med spaden och såg ut därefter.
Jag har hört uttrycket användas senare om någon som svidar upp sig till vardags i kläder som ser solkiga ut på söndan. Men jag har för mig att uttrycket blev till i samband med snösvängen.
Det har nu snöat en vecka – med liknande påhugg. Man ser inte många spadar på gatan. Desto flera plogbilar och plogtraktorer med karlar i storväst eller täckjacka i mer eller mindre uppvärmda hytter – och en ung tjej i en gyllengul väst som stod på gatan och hojtade åt sina snöskyfflande kollegor uppe på ett tak.
Om stan har blivit bättre eller sämre på att få bort snön har jag däremot inte en susning om.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om hundra år av svensk jazz.
