Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det tar sin tid att stänga av pumpen och öppna alla kranar på det att vattnet inte ska stanna upp och frysa om det plötsligt blir köldgrader.
Träden är tomma, kala och kalla. Deras löv ligger hårda på marken, blöta och frostiga till långt fram på dan och följer gärna med skorna in i stugan som luktar kallt som en stuga luktar som stått obebodd bara en vecka.
Att värma upp stugan med vedspisen tar en halv dag och en stor korg med ved från björkar, rönnar, popplar och en och annan tall. Tänder gör man med hyvelspån och tändved som legat stilla och torkat i ett hörn av vedstapeln sedan sekelskiftet. Brasan brinner muntert och håller stugan varm över natten, låt vara med visst bistånd av ett elelement.
På morgonen är alla fönster immiga och gräset frostnupet. En vilsen trast trippar fram under ett krokigt plommonträd och traskar vidare på lövtäcket under ett stort körsbärsträd vars övergivna, intorkade körsbärskärnor hänger dallrande på svarta små kvistar.
När man sedan tagit Waxholmsbåten från ångbåtsbryggan mot fastlandet och fortsätter med bussen till stan inser man åter att denna den mörkaste årstiden snart blir den ljusaste, i varje fall vad tusen sinom tusen lampor och lyktor beträffar som lyser efter vägen på hus, i trädgårdar, på stolpar, i buskar, ja överallt och särskilt i sällskap med snö.
I den tidiga kvällningen, som med vinteriden kommer redan vid 16-tiden, ser man från bussen himlen rodna över svarta, trolska skogsbryn på andra sidan fjärdar, sjöar och vikar som man far förbi.
I stan har mörkret inte en chans, även om människor i mörka, murriga kläder gör sitt bästa mot den grå trottoaren. Cyklister bär vantar och luvor mot kylan. Snart måste det vända.
Så här nära jul har vi inte varit förr i år.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om viner som aldrig någonsin kan upplevas igen.
