Från krogbesök i Kina minns jag att välbeställda kineser lämnade massor av mat efter sig på faten liksom de lät öppnade öl- och vinflaskor stå orörda kvar på borden.
Statusmarkering, snobberi? Nån förklaring fick jag inte.
Det fick jag inte heller på den kinesiska stockholmskrog vi besökte i helgen men det berodde på att där lämnades inget kvar.
Där trängdes i stället ett myller av gäster i en minimal lokal där bestämda kinesiska servitriser möblerade om bland borden och flyttade runt oss för att få plats med ännu flera gäster.
Ryktet om hakets utsökta svintarmar hade föregått besöket och ryktet hade inte haft fel. Men när en av oss beställde denna rätt slog servitrisen bakut. Nej, den gillar ni inte, framhärdade hon. Till slut gav hon med sig och bar in en tallrik med sinnrikt tillredda svintarmar.
Däremot kom svinmage in utan diskussion. Svinmage kalasar man ju på runt Medelhavet, dit svenskar reser, liksom bläckfisk som förr väckte skräckblandad avsky hos svenskar, vana som vi är vid pölsa, grisfötter och lungmos.
I Peking åt jag pekinganka med en kvinnlig guide på en exklusiv krog där vi var ensamma gäster och där hela personalen ställde sig på rad och stirrade, riktigt glodde, på oss när vi åt. Varför? Varför ska allt förklaras?
På kvällen i Peking dinerade vi på ett lyxhotell medan en kammarorkester iförd vita smokingar spelade Mozart och ”Carmen” till ett smörgåsbord som dignade av det kinesiska kökets läckerheter. Dessa ratades dock av min guide liksom av andra kinesiska gäster som trängdes runt ett bord med pizzor.
Och nu såg jag, så långt jag kunde se på den renommerade mikrokrogen i Stockholm, att de kinesiska gästerna inte, som vi utbölingar, åt tarmar och svinmagar utan föredrog andra, föga inälvsbaserade maträtter.
(Korteligen: kärleken till ett gott bord behöver varken innesluta eller utesluta vare sig det ena eller det andra.)
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om rökt uggla, lyckans land och hur årets Mellovinnare blev överröstad.
