Varken han eller Jonas Hinnfors, professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, är särskilt överraskade över SD:s siffror. Flera opinionsundersökningar hade placerat dem i trakten kring det preliminära valresultatet 17,5 procent, ner 3 procentenheter från förra valet.
– Vi hade en föraning om att de skulle få en historiskt första tillbakagång i ett riksdagsval. Men ser man det långsiktigt, har ju SD stabiliserat sig på en ganska hög siffra, säger Jonas Hinnfors.
Resonemanget är att den historiska uppgången berott på att partiet kunnat locka över väljare som förr röstat på andra partier på grundval av sakfrågor som skatter eller sysselsättning. Fortsatt tillväxt blir svårare eftersom det inte är en lika lätt uppgift att få över dem som inte riktigt tycker att invandringspolitiken ska bli så stram som SD vill.
– Med exempelvis 18 procent är man ju ett stort viktigt parti och då kan andra partier börja oroa sig för dem, vilket vi kunde se 2014. Andra partier ändrar sin politik i deras riktning och sedan blev de avgörande för regeringsbildning, säger Jonas Hinnfors som påpekar att SD:s tillväxt bromsade in redan förra valet.
En del SD-företrädare uttryckte frustration över den preliminära valutgången, exempelvis riksdagsledamoten Josef Fransson. ”Grattis, alla mentalhandikappade småpartiröstare! Kul!”, skrev han på X och förtydligade senare att han riktade sig till de som valt bort SD till förmån för Alternativ för Sverige, Örebropartiet eller andra invandringskritiska partier.
Partiledare Jimmie Åkesson ville i stället förmedla ett positivt budskap:
– Jag känner ändå att vi är vinnare eftersom många inte längre är rädda för att erkänna att man är Sverigedemokrat. För mig som har varit med i det här länge är det väldigt rörande, sade Åkesson på partiets valvaka.
Johan Martinsson, statsvetare och opinionschef på Demoskop, spekulerar om SD:s resultat delvis kan förklaras med att somliga väljare valt att stödrösta på L, men också övergått till M. Några kan också ha valt sofflocket.
– Det behöver utredas mer. Det kommer ju påbörjas nya datainsamlingar nu för att undersöka just varför människor röstat som de gjort. Då får vi kanske ett lite bättre svar på de här rörelserna, säger Johan Martinsson.
Statsvetaren Per Oleskog Tryggvason, opinionschef på Indikator, är inne på samma spår som Hinnfors, att SD:s tillbakagång kunnat anas tidigare också i senaste EU-valet.
– Det är ju ett historiskt val i att SD för första gången inte på samma sätt som tidigare lyckats mobilisera väljare. Nu när de har suttit vid den maktpositionen som de har gjort och inte har en oppositionsroll, det ser ju ut att kunna skada partiet och det är ju väldigt intressant, säger Per Oleskog Tryggvason.
Anmärkningsvärt är att SD tappar brett – både i storstäder men även i sina traditionella fästen som exempelvis alla Skånes valkretsar.
Utöver stödrösterna till L har Oleskog Tryggvason en preliminär tolkning att SD liksom tappat rollen av att vara något som väljare kan uttrycka sitt missnöje med – något liknande det som riksdagsledamot Fransson gett uttryck för på X.
– För de som tidigare velat rösta emot någonting, de som inte tycker om utvecklingen, har SD funnits som en magnet för missnöje. Det är svårt att bibehålla när man själv har suttit med vid makten i fyra år. Om några veckor vet vi betydligt mer om detta.