Seger slutar: ”Jättesvårt att släppa taget om min största kärlek”

Caroline Seger har bestämt sig.

Redan i somras meddelade visserligen 39-åringen att fotbollskarriären är över när säsongen tar slut. Men de senaste veckorna, efter Rosengårds överlägsna SM-guld, har hon försiktigt gläntat på dörren till att fortsätta i en annan tröja.

Så blir det inte.

Landslagskarriären tog slut redan förra året.

Strax före klockan fyra på lördag kommer även karriärens sista elitfotbollsmatch att vara färdigspelad, borta mot Djurgården på Stockholms stadion.

– Det känns väldigt overkligt, säger mittfältsstjärnan som i decennier varit svensk damfotbolls kanske mest välkända ansikte.

– Jag vet liksom inte hur jag ska känna, tänka eller må i detta. För det är hela mitt liv, eller en stor del av mitt liv, som håller på att ta slut.

Redan som 25-åring började Caroline Seger fundera på vad hon skulle göra efter karriären.

Hon trodde att hon skulle sluta inom ett par år.

– Det gjorde jag ju … inte, säger Seger och skrattar.

Vi möts på Malmö IP ett par dagar innan det som ska bli en tårfylld sista match på FC Rosengårds hemmaplan. Det blev fem SM-guld med klubben närmast hjärtat. Lägg till en första SM-titel med Linköping 2009 och guldet med Tyresö 2012 – en Champions League-seger med Lyon, två OS-silver, tre VM-brons, en outtröttlig kamp i damfotbollens namn och rekordmånga 240 landskamper – och det finns en hel del att summera samtidigt som höstmörkret faller över läktarna.

Men vi stannar först i nuet.

Caroline Seger berättar om en kärlek till fotbollen som fortfarande glöder, om tankarna som pendlat under ett år där hon fått ”allt och lite till”.

Det är svårt att lämna när kroppen känts bra. Skulle hon fortsätta ett år till som kanske inte blir lika bra? Eller avsluta på topp?

– Ja, det är exakt de två vågskålarna som jag har haft, säger hon.

– Liksom hur många kommer få ett sådant här år igen? Det är ju också fint att kunna sluta när folk kommer ihåg en för det jag har gjort nu.

– Och sen tror jag aldrig att jag hundra procent kommer att känna ”jag orkar inte mer”, jag är inte den fotbollsspelaren.

Det har funnits alternativ att fortsätta på olika sätt.

– Men när jag tänker på att flytta eller inte vara kvar i Rosengård så är det inte som alla andra gånger som jag bestämt mig för att flytta, att jag känner ett sug eller en motivation. Och för mig säger det rätt mycket: att man är klar.

Lagkamrater har frågat henne om det är jobbigt att prata om slutet.

Det är det inte, säger Seger. Snarare ett sätt att bearbeta.

Känner du sorg?

– Det gör jag. Jag känner jättestor sorg för jag har ju gjort det här sedan jag var fem år gammal. Jag har drömt hela mitt liv om att få ha en proffskarriär, att få spela utomlands, vinna en massa medaljer, spela i landslaget. Och så har jag fått uppleva det.

– Jag har ju fått en evighet inom fotollen. Men nu är det bara … ”puff”, så är det över. Det känns jättekonstigt, för det är hela jag och vem jag är.

Caroline Seger gör en kort andningspaus, tänker.

– Eller jag är så mycket mer, men det har jag inte fått lov att utforska så mycket, för alla har definierat mig som fotbollsspelaren Caroline Seger.

Framtiden ”känns som ett öppet fält med tusen frågor där jag inte vet ett enda svar”, fortätter hon.

Frågan om identitet är inte ovanlig för idrottare. Samtidigt har den tidigare landslagskaptenen alltid varit mer än ”bara” en fotbollsspelare.

– Jag har fått lära mig jättemycket om mig själv, vad jag står för, mina värderingar utanför planen. Men jag har aldrig riktigt varit utanför fotbollen. Så det är nog mer det … liksom, vad kan jag bidra med och i vilket sammanhang? Var ska jag vara?

Förra året gjorde Rosengård sin sämsta säsong någonsin som sjua, och Caroline Seger plågades av skador.

I år har en känning i vaden visserligen stört de senaste veckorna. Men efter beslutet att sluta i landslaget kunde hon skynda långsamt på försäsongen, komma i fas, hålla sig hel och spela bättre 2024 än vad Rosengårds avgående sportchef Therese Sjögran sett henne på många år.

Efter 23 raka segrar kom Rosengårds SM-guld redan för en månad sedan. Seger har briljerat på mittfältet ihop med tjugo år yngre Momoko Tanikawa – och haft roligt.

– Jag har njutit varje sekund. Jag tror aldrig jag har njutit så mycket av fotbollen, säger hon.

Förklaringen förutom framgångarna är ett medvetet val. Eller ett test om man så vill, avslöjar 39-åringen:

– I hela min karriär har jag byggt upp rutiner, att jag ska vara på ett visst sätt för att ladda för match, det ska vara ”robot-mode”. Men det här året är första gången jag har gett mig själv ett okej på att ”du kan prata med någon i omklädningsrummet före matchen”, det är okej. ”Du kan skratta, du kan prata om andra saker än matchen innan du ska ut därute.”

Jag har haft lagkamrater som inte har vågat prata med mig i omklädningsrummet.

Det har du inte gjort innan?

– Nej, det har varit tunnelseende. Fokus. Liksom nu är det match, ”så här måste det vara annars kommer du inte vara beredd”. Jag har haft lagkamrater som inte har vågat prata med mig i omklädningsrummet.

Caroline Seger skrattar åt sig själv där hon sitter ett stenkast från de omklädningsrum hon pratar om.

– Men i år har jag testat lite och utmanat ödet – wow! – med att ställa någon annan fråga till den som sitter bredvid. Och så har jag fortfarande varit bra!

Det är inte så att hon ångrar sitt tidigare förhållningssätt, betonar hon. Det har varit hennes väg till fokus och framgång.

– Men nu när jag har haft så här roligt kan man tänka att ”ja … det hade nog gått att göra på båda sätt”.

– Jag har haft lagkompisar som också har vittnat om att de har märkt en förändring hos mig, att jag har varit annorlunda det här året.

Hon började som knatte i lilla Gantofta i Skåne och gick via Rydebäcks IF till Stattena i Helsingborg. Här kom den allsvenska debuten, 2003. Men hur det såg ut vet hon inte.

Det säger en del om damfotbollens resa.

– Man önskar att det fanns lite bilder och videor, säger Seger.

– Jag vet ju att fotbollen har utvecklats enormt mycket, naturligtvis, men jag kan inte minnas tillbaka hur den var och jag minns inte hur jag var som fotbollsspelare heller.

Vem var personen Caroline Seger som debuterade i damallsvenskan som 18-åring?

– Oj, herre jösses. Jag var väldigt ung, hungrig och väldigt motiverad.

– Det fanns inget mer jag ville än att bli fotbollsproffs, jag skulle bara bli det. Så att få ta alla dessa steg som jag har tagit … alla mina drömmar har slagit in.

Under 2000-talets början var damallsvenskan världens bästa liga. Sedan kom storsatsningarna och den stora intressevågen ute i Europa – och där har Sverige inte hängt med, säger Seger.

Hon spelade i USA 2010–2011 och en längre period i Frankrike 2014–2017. När hon återvände till damallsvenskan för sju år sedan tyckte hon att utvecklingen hade stått still. I dag finns visserligen publiklaget Hammarby och ytterligare klubbar med herrlag i ryggen:

– Men det har varit lite ”vad händer med vår liga?”.

Hon är van att göra sin röst hörd. För jämställdhet i sporten och samhället. För bättre villkor för damfotbollen. Mot orättvisor.

Det finns knappt en fråga som Seger har duckat genom åren.

– Min farfar brukar säga att jag är en Seger fullt igenom, vad det nu innebär. Men han säger att vi som är från Segersläktet står raka, är ärliga, säger vad vi tycker. Att man någonstans också vågar vara obekväm när det som mest behövs. Och det tycker jag att jag har varit i många lägen.

Vad är du mest stolt över?

– Jag är stolt över den fotbollsspelare jag har blivit men framför allt över den människan som fotbollen har gjort mig till.

– Jag tror och hoppas att arvet som jag lämnar efter mig är att folk minns mig som en människa som stod upp i alla lägen, fast det blåste jäkligt mycket storm många gånger.

Jag hoppas att generationen som kommer senare ska slippa skrika hela tiden.

Nu blir en plats på barrikaderna ledig. Men arvtagare finns, säger Seger.

– Alla kommer inte vara de som står längst fram men det viktigaste är att någon fortsätter bära elden framåt, för det krävs tyvärr fortfarande att vi hela tiden säger till och säger ifrån.

– Men jag hoppas att generationen som kommer senare ska slippa skrika hela tiden.

Så vad väntar nu runt hörnet?

Trots att hon började fundera som 25-åring har hon fortfarande inga svar, säger Caroline Seger.

Kopplingen till fotbollen har alltid varit så stark. Inget annat har lockat på samma sätt. Men så har hon heller inte sträckt ut en hand mot något annat, fortsätter hon om framtiden.

– Därför kommer jag ta min tid, jag kommer inte hoppa in i något bara för att jag är stressad eller orolig.

– Jag ser på tiden efter med väldigt nyfikna ögon.

– Det är outforskad mark.

Läs mer:

Rörd Seger tackades av i Malmö: ”Varit omtumlande”

Lisa Edwinsson: ”Så gick Rosengård från uträknat till tidernas bästa lag”

Segermaskinen Rosengård kan säkra SM-guldet: ”Ingen trodde på oss”

Caroline Seger till attack mot egna klubbtoppen