Pia Nordström hoppar ner från stenen.
– I det här ligger ingen prestation, säger hon.
– Alla bara gör precis som de vill!
Vi har just snirklat oss nedför en trappa genom att krypa fram och tillbaka under räcket. Vi är ett gäng på ungefär tio personer som när vi kommer fram till en av de många lekplatserna längs promenaden står i kö för att hoppa på studsmattan. Britt Söderlund flyger vant upp och ner ett par gånger, innan hon går vidare för att hänga lite i armarna i klätterställningen.
– Det här är väldigt omväxlande träning, säger hon.
– Om du går till gymmet gör du bara samma rörelser hela tiden. Här väljer man själv vad man vill göra och känner man sig lite osäker finns det alltid en axel att stötta sig emot.
Den här soliga höstdagen är DN i Upplands Väsby, några mil utanför Stockholm, och testar Seniorparkour. Varannan vecka träffas ett gäng från SPF Seniorerna för att ta en timmes lång, mycket omväxlande promenad. De balanserar på trottoarkanter, klättrar över betongsuggor, går baklänges eller med böjda knän, vissa vågar sig till och med på en armhävning eller en kullerbytta. Gruppen är en av många som de senaste åren fyllt svenska gator med rörelse på ett nytt sätt. Allt tack vare musikläraren Maria Ringsén, som under en fjällresa upptäckte att hon inte vågade hoppa över en bäck.
– Jag trodde benen skulle vika sig eller höfterna gå av, säger hon på telefon från hemmet utanför Borås.
– Mina två vänner hoppade över hur lätt som helst. Det hade jag också gjort tio år tidigare. Men det var som att jag hade tappat själva rörelsen. Jag var rädd för den.
Maria Ringsén trivdes inte med känslan. Hon ville våga sådant hon visste att hon vågat förut. Väl hemma igen började hon ta ut svängarna under sina promenader. Såg hon en sten klättrade hon upp på den. Fanns ett streck i gatan provade hon att balansera.
– Så kom jag på att jag kunde kalla det för Tantparkour, säger hon.
– Om någon såg mig och undrade vad jag höll på med vinkade jag bara tillbaka och ropade: ”Det är min nya sport! Tantparkour!” I efterhand har jag förstått att namnet är genialt. Det tar udden av det lite fåniga i att jag som kvinna på 60 år balanserar på en mur eller klättrar över ett staket. Ordet lockar både till skratt och till rörelse.
Först var Tantparkour något som Maria Ringsén gjorde för sig själv. Men så för två år sedan på en arbetsplatsträff råkade hon säga till kollegorna att hon också hade ett instagram-konto. Därifrån gick det snabbt. Bara fem dagar efter att @tantparkour var registrerat ringde lokaltidningen. Snart syntes Maria Ringsén överallt, i tidningar, radio och tv.
– Jag hade sett henne på SVT, säger Pia Nordström i Upplands Väsby.
”Det där ska vi prova!” kände jag. Första gången var förra våren. Vi gör inte det längre, men då gick vi genom skolgården här bredvid. Två flickor som var där och lekte frågade vad vi gjorde i deras klätterställning. ”Vi klättrar!”, sa jag. ”Kan ni det, ni som är så gamla?” frågade de då.
Britt Söderlund fyller i:
– Nu har vi hållit på så länge så barnen här i Upplands Väsby känner igen oss, säger hon.
– ”Nu kommer mormorna igen!” brukar de ropa.
På passet den här dagen är deltagarna främst kvinnor. Men två herrar har också anslutit, och de antar utmaningarna lika friskt som tjejerna. Nyckelordet är rörelse. Att hålla kroppen igång och blicken öppen för vad miljön runt omkring erbjuder. En sten blir en step up-bräda. Ett lågt staket en lina att balansera på. På Seniorparkour finns inga regler, vilket både får svetten att börja droppa och lockar till skratt.
– Vissa var tveksamma i början, säger Britt Söderlund.
– Men det släppte efter ett tag. De märkte ju att det här är roligt.
Pia Nordström fyller i:
– Jag tror att det spelar stor roll att man är en grupp. Visst kan det finnas en rädsla att man ska göra bort sig. Men är man flera blir det inte lika utsatt. Alla kan vara med utefter sin förmåga. Det är därför vi valt att kalla passen Seniorparkour. Så männen också känner att de är välkomna.
I dag har Maria Ringséns Instagram-konto @tantparkour över 50 000 följare. Samma år som hon startade kontot, 2022, kom Tantparkour med i Språkrådets nyordslista. Snart började folk höra av sig och fråga om lov för att starta egna grupper.
– Jag säger alltid bara ”kör!”, säger Maria Ringsén.
– Mitt motto är ”Inget hinder är för litet”. Tantparkour handlar om att göra istället för att inte göra. Du måste inte balansera högt uppe i luften, det räcker med att bara gå på ett streck i marken. Man ska aldrig utmana sig så att man riskerar att göra sig illa. Och man ska alltid se till att ha halksäkra skor.
En annan vägledande mening som Maria Ringsén har med sig är ”If you don’t use it, you lose it”.
– Förmågor som man har försvinner om man inte använder dem, säger hon.
– Man glömmer hur man gör eller så blir man för feg. Jag märker själv att jag har tränat upp mitt mod sedan jag började med Tantparkour. Jag känner mig också mer lekfull. Jag blir ju glad om jag till exempel klänger över ett räcke!
Eftersom Maria Ringsén har ett heltidsjobb och dessutom ofta arbetar kvällar får hon sällan möjlighet att göra Tantparkour i grupp. Lyckligtvis trivs hon med att ge sig ut på egen hand. Ibland följer sambon med och filmar.
– Men jag fattar att det inte passar alla att köra själva, säger hon.
Under passet i Upplands Väsby dyker flera prov för nerverna upp. Vid en lekplats finns balanshinder, smala stockar som sticker upp ur marken. Trots att de inte är särskilt höga kräver att ta sig fram över dem en hel del koncentration. Deltagaren Mait Knuts ryggar inte tillbaka från en utmaning:
– Här testar man sådant man tror att man inte kunde, säger hon.
– Det är gemenskapen som gör det. Man ser att någon annan göra något, så då vågar man prova själv. Känner man sig osäker kan man alltid fråga de andra hur de gjorde.
Laila Söderström har varit med på Seniorparkour i Upplands Väsby sedan starten. Hon håller med om att gemenskapen är viktig, men berättar också att hon har stor nytta av vad hon lärt sig här i vardagen.
– Jag står vid busshållplatsen och vickar med tårna eller på ett ben när jag borstar tänderna, säger hon.
Grundaren Maria Ringsén ser med glädje på när Tantparkour sprider sig över landet. Nu finns till och med, åtminstone, en grupp i Finland som håller på, berättar hon. Via Instagram får hon filmer där andra utövare visar vad de hittat för utmaningar. Hon har också fått ta del av många fina historier:
– Det som gjort mig gladast har varit alla som via Tantparkour hittat ett lekfullt sätt att rehabilitera sig, säger hon.
– Människor som haft artros eller till och med stroke som hört av sig och skickat filmer på kul saker de hittat på. En person som led av depression skrev att Instagram-kontot var en livlina. Det känns fantastiskt att jag som inte är någon expert på folkhälsa utan bara en vanlig person kan inspirera andra.
Passet i Upplands Väsby avslutas i en lekpark. Där ställer sig deltagarna på kö för att få klättra upp i den två meter höga rutschkanan. Sedan åker de ner i full fart, vissa till och med flera gånger. Höstsolen skiner ner från en klar himmel, torkar svetten i nackarna. Sedan är det dags för kaffe och smörgås. Runt fikabordet sitter både nya och gamla deltagare. Anahid Hansson är här för första gången, men vet redan att hon kommer att komma tillbaka:
– Jag ska absolut fortsätta med det här, säger hon.
– Jag har varit sjuk i ett år, så nu är det dags att jag kommer igång igen. Det här var bra, för alla kan vara med. Det spelar ingen roll vem du är, ung eller gammal. Seniorparkour passar alla!
Fakta.Maria Ringséns tre bästa Tantparkour-övningar
Balans. Att hitta något att balansera på är inte svårt, bara man ser sig omkring. Hitta en låg mur, en trottoarkant eller ett streck mellan gatstenar.
Sträcka ut. Något att kliva över finns nästan också alltid i närheten. En betongsugga, ett staket, ett räcke eller en bänk fungerar bra att sträcka ut över och börja tänja på dina egna gränser.
Böja ner. Jobba med din smidighet och med dina benmuskler genom att böja dig ner. En vägbom, ett räcke, ett träd med lågt hängande grenar kan vara en perfekt utmaning att ta sig under.
