Få människor är så kompromisslöst kritiska mot sitt eget land som Sergej Lebedev är mot det Ryssland där han föddes och som han levde i till 2018.
Det handlar om vem som bär skulden för den pågående katastrofen i Ukraina, Europas mest förödande krig sedan 1945.
Det gör Putin, hans hejdukar och de hysteriska propagandisterna på tv och i sociala medier. Så skulle många oppositionella ryssar svara. Det är också vanligt, även i denna krets, att betona det lidande kriget orsakar i Ryssland – snarare än i Ukraina.
Lebedev ser att de försöker hålla en sorts falsk balans, varken stöta sig med Ukraina eller med den ryska allmänheten. Men själv tycker han att det är irrelevant att tala om ryskt lidande medan Ukraina krossas.
– Det vi bör tala om nu är hur vi kan rädda Ukraina, inte om att rädda eller hjälpa ryssar, eller reflektera över vilka de är.
Han lägger en stor del av skulden för det som sker just på det ryska folket, på sina egna landsmän.
– Jag säger så här: Man kan inte skylla allt på propagandan. Man måste ha ett folk som är mottagligt för propagandan också, den måste passa folks mentala profil. Och ryssarna har en sorts imperialistiskt tankesätt. Inte så att det ligger i vårt dna, men det har funnits i många generationer, säger han till DN.
44-årige Sergej Lebedev betraktas av många som den främste ryske prosaförfattaren i dag. I Sverige är han aktuell med sin senaste roman ”Vita damen” (Ersatz förlag) som nu kommer ut i svensk översättning.
Hans förra roman, ”Debutant” från 2020, tog utgångspunkt i mordförsöket på den ryske avhopparen Sergej Skripal i engelska Salisbury. Det var en spionhistoria, delvis inspirerad av John Le Carré, som också handlade om ryska vetenskapsmäns medberoende under en aggressiv regim.
Även fröet till ”Vita damen” är hämtat ur nyhetsflödet. Romanen utspelar sig i den gruvby i östra Ukraina där resterna av det nedskjutna passagerarplanet MH17 föll ner sommaren 2014. Moskva försökte förneka det, men det stod snabbt klart att rysk militär låg bakom dådet.
Lebedev följde nyhetsrapporteringen hemma i Potsdam utanför Berlin och kände att detta var en viktig vändpunkt i ett krig som han inte tyckte hade fått tillräcklig uppmärksamhet i väst.
Många hade köpt Kremls historia om ett ukrainskt ”inbördeskrig” i Donbass. Men nu regnade hundratals döda kroppar bokstavligen ner från skyn, de flesta västerlänningar och asiater. Och det var tydligt Ryssland som var förövaren.
Men det var särskilt en detalj som fångade hans intresse.
– Jag läste att vissa av de döda passagerarnas ägodelar hade stulits och sedan såldes på nätet. Och jag sade till mig själv: Okej, det är parfym eller ett läppstift och någon köper det och låtsas att det är lagligt. Sedan använder de det.
– Det är så här krigets gift sprider sig. Och det är så här vi alla, eller många av oss, blir medbrottslingar.
”Vita damen” utspelar sig under fem sommardagar 2014 i Donetskområdet. Och utan att avslöja intrigen på förhand kan vi konstatera att ett stulet läppstift spelar en inte oviktig roll.
Historien berättas av fyra röster, tre av dem högst levande och en från det förgångna. För precis som i sina tidigare romaner är Lebedev också intresserad av historien, av hur vi kunde hamna i dagens tragedi.
Den östukrainska byn, i boken uppkallad efter den franske revolutionären Marat, förvandlas till ett ondskans koncentrat.
I nutid faller döda kroppar från skyn, men samtidigt uppdagas det att ett djupt gruvschakt är fyllt av tusentals offer för tidigare epokers terror: strejkande gruvarbetare som sköts av tsarens polis, avrättade soldater från 1920-talets ryska inbördeskrig, offren för Stalins paranoida utrensningar och för nazismens judeutrotning.
I lager på lager ligger de där, i varierande stadier av förstening. Kanske upptäcks de av en kommande civilisation. Men just nu, 2014, är schaktet täckt av betong.
Donbass var Förintelsens östra utkant, vilket inte är särskilt uppmärksammat. När Röda armén tog tillbaka området 1943 fattades nämligen beslutet att inte gräva upp de tusentals mördade judarna.
– De dolde det. Sovjetunionen dolde nazisternas brott. Hur kunde det vara möjligt? De hade ju kunnat använda detta senare, mot Västtyskland till exempel. För mig är detta det samband, den konvergenspunkt som jag hade letat efter, säger Lebedev.
– I så många år, och för många än i dag, har ju Ryssland definierats som antifascistiskt. Ett land som kan hävda moralisk överlägsenhet. Och nu ser vi hur det blir ett fascistiskt land.
Det djupa gruvschaktet blir en metafor för döljandet av det förflutnas brott. Det är ett hemlighetsmakeri som möjliggör liknande brott i vår tid. Och då spelar det mindre roll vilken totalitär regim som begick dem.
Ingenjören, en av romanens fyra röster, beskriver från sin plats bland de döda hur sovjetiska brott övergår i ryska:
”I dag, drivna av de åsidosattas hämnd, de som förlorade sin hägring av världsherravälde, universalitet och allmängiltighet, har deras röda hud bleknat, bytt färg och blivit brun. De vet det inte själva, men de har förvandlats till dem som en gång var deras dödsfiender… till nazister.”
Ingenjören är Lebedevs egen röst i romanen. Han är en romanfigur som har ett helikopterperspektiv på historien. Också den historia som sträcker sig miljontals år bakåt i det förflutna – där plankton och urtidsödlor förvandlas till det kol som är Donbass rikedom och förbannelse.
– Jag är själv utbildad geolog och tänker ofta i sådana termer. Det är lite som att vara en detektiv. Det finns saker som hände för miljoner år sedan och som knappt har lämnat några spår. Men man kan ändå hitta ledtrådar, säger Lebedev.
– Just så tänker jag på Sovjethistorien ibland. Den genomgick flera transformationer, och historien skrevs om konstant. Men man kan leta sig tillbaka och hitta förklaringar, och det ger mig hopp.
Visst finns det hopp i det mörker som genomsyrar ”Vita damen”. Det glimtar till hos Zjanna, den unga kvinna som kommer tillbaka till byn för att ta hand om sin döende mor.
Bokens andra röster, två soldater som på olika nivåer tjänar de ryska inkräktarna, ger röst åt de lögner och det moraliska förfall som sprider sig i krigets spår.
Men när också modern Marianna – som har gett namn åt romanen – förgiftas av såväl cancer som en sorts själsligt Putinvirus, då lyckas dottern som genom ett mirakel ta sig ur historien och byn helskinnad, till kropp och själ.
Det är åtminstone vad man som läsare hoppas och klamrar sig fast vid.
Jag frågar Lebedev om han själv kan se något ljus i den samtida verklighetens mörker.
– Jag har fortfarande hopp. Ja. För det som pågår är ett krig mellan de döda och de levande. Ryssland är på sätt och vis ett dött land, ett zombieland. Putins riktiga nackdel, hans största skräck, är att han inte kan erbjuda någon framtid. Alla hans källor till legitimitet finns i det förgångna.
– De här ryska vandrande döda kan orsaka mycket stor skada. Men de levande vinner alltid till sist.
Kan en seriös rysk författare skriva om något annat än ondskan i dag, om kriget, dess rötter och konsekvenser?
– Mitt svar är nej. Nej. Ingen, utom Anna Politikovskaja, skrev om krigen i Tjetjenien. Knappt någon skrev om Afghanistan. Jämför med Vietnamkriget som utlöste en våg av litteratur i USA och på andra håll.
– I 30 år har ryska kulturutövare undvikit de verkligt viktiga ämnena. Det måste bli ett slut på det här undvikandet, den här tystnaden. Vi kan inte upprepa misstagen från det förflutna, säger Lebedev.
Själv vill han skriva om just denna problematik. Om hur alla ryssar, inklusive han själv, präglas av ett imperialistiskt arv.
– Hur kan vi föreställa oss själva som fria från den börda det är att vara imperialismens verktyg, att till och med gynnas av den? Hur kan vi komma ur det tankesättet? Det är förhoppningsvis ämnet för min nästa bok.
Läs fler författarintervjuer och läs fler artiklar av Ingmar Nevéus
