Han lutar sig mot sin svarta käpp, med ett silvrigt grepp format som handtaget till ett medeltida svärd. Käppen skulle kunna ha tillhört Ozzy Osbourne, om det inte vore för att den saknar dödskallar. Sérgio Dias är inte mörkrets furste, även om han gärna går klädd i svart. Han sätter sig i sin tv-fåtölj i sin villa utanför mångmiljonstaden São Paulo som han precis flyttat tillbaka till efter att ha bott i USA och Frankrike i över 14 år.
– Jag tror att anledningen till att vi är mer populära utomlands beror på att den europeiska publiken är mer selektiv. De vill inte lyssna på det alla andra lyssnar på. Musikälskarna i USA och Europa är mer kräsna, säger han.
– Publiken i Brasilien letar alltid efter något nytt. De har inget tålamod och glömmer snabbt.
En del av Os Mutantes ryktbarhet utanför Brasilien går att spåra till musiker som Kurt Cobain och Thom Yorke, sångare i Radiohead, som lyft fram bandets lekfulla och psykedeliska musik som en inspirationskälla. När Nirvana turnerade i Brasilien 1993 skickade Cobain ett brev till Sérgio Dias.
– Han skrev något i stil med: ”Jag har just upptäckt era plattor och kan inte fatta hur fantastiska de är. Ni är Brasiliens Beatles. Snälla, återförenas! Kom och spela med oss.”
Dias blev smickrad, men bandets sångerska, Brasiliens popdrottning Rita Lee, ville inte. ”Os Mutantes var min ungdom. Jag är en vuxen kvinna nu – med min egen galenskap”, sa hon till Rolling Stone.
Först 2006, när David Byrne från Talking Heads arrangerade en festival i London till minne av tropicália-rörelsen, återförenades bröderna Sérgio och Arnaldo Baptista, men utan Rita Lee. Hon ersattes av MPB-sångerskan Zélia Duncan. Den amerikanske musikern Beck flög till London endast för att se konserten. I publiken fanns också Sean Lennon och den amerikanske producenten Noah Georgeson som arbetat med The Strokes. Musiktidningen Mojo beskrev comebacken som ”mirakulös”.
– Det var då allt började igen. Vi fick en ny, ung publik, säger Dias.
Den legendariska konserten på kulturcentret Barbican i London gavs ut som livealbum och nominerades till en Latin Grammy samma år. Intresset blev så stort att Sérgio Dias flyttade till USA för att kunna turnera mer.
– Om man räknar alla turnésträckor vi lagt under oss de senaste åren har vi rest jorden runt 22 gånger, säger han.
Os Mutantes bildades 1966 av Sérgio Dias och brodern Arnaldo Baptista i föräldrahemmet i São Paulo. Militärdiktaturen var på väg in i sitt blodigaste skede och den unga generationen sökte en fristad genom att lyssna på The Beatles och Jimi Hendrix. Fadern, som var ingenjör, hjälpte sönerna att skapa egna ljudeffekter. Genom vänner träffade de Rita Lee, vars pappa kom från USA.
Vid en av sina första spelningar mötte de Gilberto Gil, som liksom Os Mutantes ville bryta med den tillrättalagda bossanovan och hellre blanda brasilianska rytmer och melodier med västerländsk pop. Tillsammans med Caetano Veloso blev de kärnan i tropicália-rörelsen – ett oförutsägbart kulturellt uppror mot regimens försök att isolera landet från västerländska influenser.
– Jag tyckte samba var skittråkigt. Jag lyssnade hellre på King Crimson, säger Dias och ler.
När Caetano Veloso uppträdde på en musikfestival i São Paulo 1968 bad han Os Mutantes att ackompanjera honom med elgitarr, Hammondorgel och psykedeliska ljudeffekter. Publiken buade ut Caetano under låten ”É proibido proibir” (”Det är förbjudet att förbjuda”).
– Först blev jag rädd. Jag var bara 18 år och publiken kastade stolar och ägg. Jag vände ryggen till och tänkte att vi var för moderna, helt enkelt.
Caetano Veloso svarade med ett numera klassiskt utbrott mot publikens trångsynthet.
– När jag hörde Caetanos tal blev jag stärkt. Vi hade rätt att spela vår musik. I ren protest höjde jag volymen, säger Dias.
Episoden blev ett av de mest legendariska ögonblicken i brasiliansk musikhistoria – lika mytomspunnet som när Bob Dylan buades ut i Newport 1965 för att han spelade elgitarr.
Efter fem album lämnade både Rita Lee och Arnaldo Baptista Os Mutantes 1972. De psykedeliska drogerna hade tagit över.
– Rita hade varit i London och kom hem med två tusen lsd-tabletter i bagaget. Vår roadie hade lika många.
Nästa album, ”Tudo foi feito pelo sol” (”Allt skapades av solen”), spelade Sérgio Dias in med nya medlemmar 1974.
– Vi var trippade på lsd hela inspelningen och satte alla tio låtar på 45 minuter. Inte en enda omtagning. Producenten var helt chockad, säger Dias och skrattar.
Trots att endast Sérgio Dias var kvar av originalmedlemmarna blev albumet bandets mest sålda. Efter det upphörde Os Mutantes att spela och återuppstod inte förrän under 40-årsjubileet av tropicália-rörelsen 2006 i London.
Till skillnad från i många andra länder lyssnar brasilianare i större utsträckning på sin egen musik. Enligt branschorganisationen IFPI strömmas mer än 25 miljoner timmar brasiliansk musik varje dag.
– Tidigare var det digitala musiklyssnandet koncentrerat till Rio och São Paulo, men nu börjar musikfans i nordöstra Brasilien prenumerera på digitala tjänster. Det gör det lättare att skapa intäkter från den livfulla musikscenen där, säger Leila Oliveira, vd för Warner Music Brazil, enligt IFPI:s Global Music Report 2024.
Brasiliansk musik sprids också alltmer internationellt. Enligt Spotify finns över 815 miljoner spellistor där brasilianska artister förekommer. Anitta, ofta kallad ”Brasiliens Madonna”, ökade sin internationella strömning med 51 procent förra året. Det gjorde att royaltyintäkterna totalt för brasiliansk musik steg med 31 procent och uppgick till nästan tre miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som 2021. Bland världens tio största musikmarknader är Brasilien just nu den snabbast växande.
Sérgio Dias reser sig ur tv-fåtöljen med hjälp av sin svarta käpp.
– Dagens brasilianska artister har blivit allt för kommersiella. De tänker bara på pengarna. Jag har aldrig tänkt så. Vi har kört vår stil och inte anpassat oss.
Han kritiserar också andra brasilianska artister för att inte spela mer utomlands.
– Jag tror ingen annan brasiliansk akt har spelat mer än vi i USA och Europa.
När jag nämner att hans bröder i tropicália-rörelsen, Gilberto Gil och Caetano Veloso, turnerar regelbundet i USA och Europa fnyser han.
– Kallar du det turnéer? De gör några spelningar och åker hem. Vi har spelat i nästan varenda håla i USA. Jag menar, vem av dem har lirat i Lawrence, Kansas?
I studion intill villan står nu hans två mixerbord och fyrtio gitarrer som nyss anlänt i en container från Frankrike, där han bott med sin fru de senaste åren. Os Mutantes grundare har fyllt 75 och tänker stanna i Brasilien, där de andra fem bandmedlemmarna bor.
– Jag hoppas intresset ökar här hemma nu. Jag är faktiskt rätt trött på att flänga runt. Jag älskar att stå på scen, men allt resande är sjukt tärande.
Senast Os Mutantes turnerade i Europa var i somras, med spelningar i London, Dublin, Amsterdam och på OFF Festival i Katowice – en av Europas mer alternativa musikfestivaler. Senast det brasilianska kultbandet gästade Sverige var för tio år sedan, på den numera nedlagda undergroundscenen Truckstop Alaska på Hisingen i Göteborg.
– Jag minns faktiskt inte den konserten, säger Dias och tar sig nerför trappan med sin käpp.
Senast Dias var i kontakt med Gilberto Gil var i somras, efter att Gils dotter, artisten Preta Gil, gått bort i cancer. Dias skrev ett brev och uttryckte sin sorg. Kontakten med den andra tropicália-legendaren, Caetano Veloso, togs upp för några år sedan efter en talkshow på brasiliansk tv där Veloso berättat om den svåra tiden när han var i exil i London under militärdiktaturen.
– Jag fick ett styng av dåligt samvete över att jag aldrig tog mig tid att besöka honom där. Vi lyckades ju undkomma diktaturen därför att vi inte utmanade den på samma direkta sätt. Våra texter var inte lika politiskt laddade som hans. Vårt motstånd uttrycktes i stället genom vår experimentella, gränsöverskridande musik.
Läs mer:
Henrik Brandão Jönsson: Rita Lee förkroppsligade São Paulos själ
