När EU-ländernas stats- och regeringschefer sammanstrålade på torsdagen på ett EU-toppmöte i Bryssel har USA nyligen bombat tre kärnanläggningar i Iran. Det finns många paralleller till 2003 då USA invaderade ett annat land i Mellanöstern, grannlandet Irak: ett anfall för att hindra utvecklingen av massförstörelsevapen. Men mycket är också annorlunda.
Preventivt krig. Så sålde USA:s dåvarande president George W Bush och hans ”neocons” i administrationen in invasionen av Irak 2003, i kölvattnet av terrorattacken mot USA den elfte september 2001. Irak hade massförstörelsevapen, sades det, något som många redan då ansåg var – och som senare skulle bevisas en – lögn.
Europa delades i två halvor: Storbritannien, Spanien, Italien med flera slöt upp bakom USA, medan Frankrike och Tyskland och andra kritiserade invasionen.
Bland de som stödde invasionen fanns flera länder i Öst- och Centraleuropa, som just då stod på tröskeln till både EU och Nato. Detta upprörde Frankrike, vilket i sin tur upprörde östeuropéerna. USA:s dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld strödde salt i såren genom att kalla den tyskfranska maktduon för ”old Europe”, medan Polen och Baltikum var ”new Europe”, framtiden.
Sprickan i synen på det amerikanska kriget mot terrorismen låg under flera år som en våt filt över EU:s försök att enas i utrikespolitiken. Och att några EU-länder själva gick in i kriget och andra lämnade ut misstänkta terrorister till USA utan bevis (däribland Sverige), urholkade EU:s legitimitet i att stötta demokratirörelser i Mellanöstern.
I dag har vi facit. Någon demokrati på export blev det inte, varken i Afghanistan eller Irak. Och i Europa skedde två terrordåd – i Madrid 2004 och London 2005 – som motiverades med att länderna deltog i Irakkriget.
Tjugo år senare agerar EU annorlunda. EU-länderna har en gemensam linje: man anser att Iran inte uppfyller kraven om att sluta anrika material som kan användas i kärnvapen. Men medlet för att hindra landet att få fram en atombomb ska vara diplomati, inte militär konflikt. Det som skiljer länderna åt är retorik: Tysklands Friedrich Merz har sagt att Israel gör allas ”smutsiga jobb” genom att bomba Iran, medan Frankrikes Emmanuel Macron kallar det ett brott mot folkrätten, exempelvis.
De senaste åren har Europas länder svetsats samman utrikespolitiskt på grund av kriget i Ukraina. Även om man i Ukraina är frustrerad över att inte EU gör mer, så har man aldrig tidigare gjort så mycket – och varit så enade. EU pumpar in pengar och vapen i Ukraina och förbereder nu för att Ukraina ska gå med i EU.
På hemmaplan storsatsar man på försvaret. Tidigare i veckan, på Natotoppmötet i Haag, strax norr om Bryssel, hade européerna lovat att de, medelst mycket kreativ bokföring, ska satsa 5 procent av sin bnp på försvaret.
Polen och Baltikum – ”new Europe” – har fått en större tyngd i EU-kretsen, eftersom de tidigt varnade för Rysslands aggressiva ambitioner och har gått i spetsen för Europas upprustning. Men även ”old Europe”, särskilt Frankrike, har fått det man länge velat: ett Europa som är mindre beroende av USA och som agerar utifrån sina egna intressen i världen.
Tjugo år efter Irak visar Iran att den djupa sprickan i Europa är borta.
