Silvia Avallone var 26 år när hon fick iväg en fullträff som det sjöng om. Hennes fräna och stilistiskt säkra debutroman ”Stål”, om två 13-åriga flickor och dansen kring deras kroppar i stålstaden Piombino, fick en internationell läsekrets att genomskåda (Berlusconis) Italien. Och känna vad kraftfull litteratur kan åstadkomma. Sedan dess har Silvia Avallone tre romaner utgivna på svenska och nu kommer en fjärde, ”Svart hjärta”, även den snyggt översatt av Johanna Hedenberg.
Det är svårt att matcha en roman som ”Stål” – så perfekt gjuten – men vi har att göra med en författare som har ett allvarligt syfte med sitt skrivande. Det hopp hon ger sina litterära gestalter och läsare handlar om konst, musik och litteratur. Även i ”Svart hjärta” är det genom kulturen som gestalterna befrias. Och genom kärleken, inte minst.
De tidigare romanerna har till stor del handlat om hur den kommersiella kulturen bryter ner en klass som förr manade till uppror. Människor gjordes ofarliga av skitkultur och droger. Sex och pengar. Lätt byte. ”För oss unga fanns det inget kvar att tro på. Vi är som små hjältar, för vi måste från ingenstans börja bygga upp det här igen”, sa Silvia Avallone när jag intervjuade henne 2012.
I ”Svart hjärta” har huvudpersonerna Emilia och Bruno aktivt tagit avstånd från ”samhället” på så vis att de var för sig och av olika traumatiska skäl bosatt sig i en liten förfallen, oländig italiensk bergsby i Piemonte. De är båda över trettio år, men Emilia uppträder till en början som en trotsig tonåring. När hennes vänliga, välvårdade pappa lämnar henne i släktens gamla hus går hon helt in för att röka, äta chips och på telefon gorma om att hon måste ha en tv. Den livsuppgivne Bruno i huset mittemot, en bildad enstörig ädel vilde, har jobb som lågstadielärare nere i byn. Han, berättarjaget, säger att de båda teg om sitt gamla liv och betraktade det ”på avstånd eftersom de var som gamla reaktorer från Tjernobyl: omöjliga att närma sig”. Romanen håller hårt om deras tidigare livskatastrofer. De är ”som illegala flyktingar i nuet”.
Som tonåring förlorade Emilia sin mamma. Det får man tidigt veta, liksom att hon tillbringat många år på en sorts anstalt – men det dröjer innan omständigheterna står klara. Även tragiken i Brunos liv är dunkel in i det sista. Men, som Emilia säger: ”vi är inte våra trauman. Summan av det vi har begått eller drabbats av.”
Med den nerven ilande i romanen bygger Silvia Avallone upp en kärleksberättelse. De båda främlingarna hittar till varandra, Bruno tillför litteratur som Emilia behöver, men det finns också andra ”hjälpare” runt dem. Emilias kärleksfulle far, som aldrig förlorar tron på sin hopplösa dotter, den kloka Frau Direktorin på anstalten som hjälper flickorna till studier, Emilias avancerade anstaltskompis Marta, som tack vare föreståndaren skaffar sig utbildning, yrke och pengar och på ett vasst sätt ömmar för Emilia. Brunos konstnärsvän som engagerar den konstnärliga Emilia Innocenti (!) i arbetet att restaurera kyrkans takmålning av ”Den yttersta domen” och dessutom bättra på en skulptur av den sörjande Maria.
Avallone gestaltar ett samhälle som gjort sig av med sitt politiska och moraliska förflutna och låter två vilsna individer hitta en väg upp från botten med hjälp av kristna symboler
Emilia företar också en botgöringsfärd till klasskamraten Angelas grav. Och Brunos slutord lyder: ”Vad är då ondskan? Att inte kunna förlåta.”
Ja, ni hör. Det är mycket med synd, skuld, lidande, den yttersta domen, förlåtelse, frälsning och kärleken som övervinner allt. Avallone gestaltar ett samhälle som gjort sig av med sitt politiska och moraliska förflutna och låter två vilsna individer hitta en väg upp från botten med hjälp av kristna symboler.
Jag uppfattar att hon med sin gestaltning frågar: Hur räddar man ett samhälle som gått under? Finns det någon frälsning?
Ändå drar jag alltid öronen åt mig när jag känner att en författare är ute efter reaktion på ett budskap. Hur mycket jag än gillar Silvia Avallone är texten inte tillräckligt subtil. Jag ser en film framför mig. En stark och rörande film med lyckligt slut. Men en roman kräver något mer finkalibrerat. Det har sina risker att som ung hjälte vilja bygga upp ett raserat land. I varje fall om man vill göra det med litteratur.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
