Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Simone de Beauvoir
”Den diskreta åldern”
Övers. Kristoffer Leandoer
Lind & co, 111 sidor
Simone de Beauvoir var 59 år när hon 1967 gav ut romanen ”Den diskreta åldern”. Bakom sig hade hon ”Det andra könet” (1949), en av feminismens klassiker, och den stora romanen ”Mandarinerna ” (1954). Under de kommande tio åren publicerade de Beauvoir en rad självbiografiska verk, innan hon under 1960-talets andra hälft återkom till romanen, nu i korta format och med åldrandet som genomgående tema.
När Johanne Lykke Naderehvandi på dessa sidor recenserade nyutgåvan av ”Mandarinerna”, konstaterade hon att den oftast har lästs som en nyckelroman där de fiktiva namnen snabbt översatts till verklighetens krets av människor runt Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre. Ingenting kunde intressera recensenten, född ett år efter de Beauvoirs död, mindre: ”Mandarinerna” är en roman, inte en lätt maskerad självbiografi.
Det finns all anledning att läsa även de sena kortromanerna som romaner, just för att det är alldeles för lätt att lockas in i nyckelromanens låsta rum, särskilt för oss som är äldre och kanske till och med sett paret Sartre och Beauvoir uppträda på politiska möten i Paris. I ”Den diskreta åldern” talar en kvinna som just fyllt sextio och börjar lida av sitt åldrande, kroppen som förfaller, idéerna som inte längre är nya och fräscha, sonen som väljer en annan politisk väg än föräldrarnas, maken som tycks acceptera sitt åldrande i stället för att som kvinnan rasa mot det.
Hon har just gett ut en bok, nummer tre i en serie, som får ett ljumt mottagande, bara gammal skåpmat, och efterhand börjar hon inse att kritiken kan ha rätt. Svårare att ta är den vuxne sonens livsval. Hon har knuffat honom genom skolan, fått honom att välja en bana som liknar hennes – vänsterrörelse och forskarstudier i humaniora – men han gifter sig och en ny kvinna hjälper honom åt ett helt annat håll, in i borgerlig kulturpolitik.
Ett jag är alltid starkt, oavvisligt för den engagerade läsaren som är utlämnad åt jagets perspektiv på tillvaron. Jag kan inte annat än öppna mig för hennes upprörda tankar och plågade reaktioner på det hon uppfattar som svek från båda männen. Hon bryter med sonen och avvisar maken för att han inte håller med henne. Hon är orimlig, hennes ursinne förblindar henne, hon kan inte gå emot sina egna övertygelser eller försöka förstå vad som driver de andra.
Hon påminner om Simone de Beauvoir vad gäller politisk hållning och professionell erfarenhet – hon är lärare med beundrande unga människor omkring sig – men hon är inte Simone de Beauvoir. Hon är författarens skoningslösa uppgörelse med de egna värderingarna och roller hon själv spelat: Hon skildrar en krävande, elitistisk kvinna oförmögen att älska villkorslöst, men hon låter henne komma till ett slags insikt som liknar försoning. Till sist är det de långa åren av gemenskap och närhet som väger tyngre än stundens passioner och får henne att finna sig till rätta i sin ålderdom, utan att livsgnistan för den skull går förlorad.
Kristoffer Leandoers översättning följer originalet lätt och elegant i spåret men anpassar samtidigt franskans substantivrikedom till svenskans förkärlek för verbalkonstruktioner, så att det är lätt att känna sig hemma i språket. En lustig miss sticker ut: någon åker till Sardaigne, inte Sardinien som ön heter på svenska, men det är också enda gången läsningen stannar upp. Jag läser romanen i ett svep, så engagerande är den röst som talar i den, inte minst för att den väcker så mycket motstånd. Leandoer avslutar sitt inkännande efterord med att han till sist finner romanen ”rörande”. Jag skulle nog hellre säga ”upprörande” och det är inget dåligt betyg i min bok.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
