När antalet serier som beskrivs som ”en modern take på grekisk mytologi” ökar vet man att det är idétorka i tv-fabriken. Förra året var det Zeus som fick en glow-up i tv-serien ”Kaos” och nu är det alltså tre mytologiska halvdoldisars tur att dras upp ur havet för en svanesång. Sirener är de där vattenlevande varelserna som brukar äta sjömän och har alltså ingenting att göra med den gulliga Disney-varianten i ”Den lilla sjöjungfrun”. Deras mest minnesvärda insats i kulturhistorien kom med Homeros ”Odysséen” (700 f Kr.), ”Pirates of the Caribbean. I främmande farvatten” (2011) och den polska skräckfilms-musikalen ”The lure” (2015).
Just den här serien bygger på den pjäs, ”Elemeno Pea”, som serieskaparen Molly Smith Metzler skrev 2011. För några år sedan gjorde hon sig ett namn i tv-sammanhang genom ”Maid” vilket även blev skådespelaren Margaret Qualleys genombrott.
Den här gången ligger också ett trauma i botten av historien. Efter att Devons (Meghann Fahy från ”White Lotus”) far drabbas av demens söker hon upp sin lillasyster för att be om hjälp. Simone (Milly Alcock från ”House of the dragon”) har sedan länge tagit avstånd från sin dysfunktionella familj och istället flyttat in hos societetskvinnan Michaela (Julianne Moore). Där sköter Simone allt från sin chefs välgörenhetsevenemang till hennes sextande med maken. Simones nya ljuva liv i lyx och flärd har gjort tämligen ointresserad av att återvända hem tillsammans med sin syster.
Havet (godset ligger på en ö), sirenernas dragningskraft på det motsatta könet och deras släktskap med fåglar är bara några mytologiska element som återfinns här. Michaelas filantropi består nämligen av att samla in pengar till skyddet av rovfåglar. Medan klasskildringen i ”Maid” var oerhört lyhörd (den byggde på den ensamstående mamman Stephanie Lands memoarer) framstår den här bara som kitschig. Den trasiga slarvern Devon ställd mot den perfekta överklasskvinnan Michaela. Bara det faktum att Julianne Moore än en gång tilldelats rollen som stram isdrottning får det att dra i gäspbanden.
Liksom det faktum att miljardären hon är gift med (spelad av Kevin Bacon) är en menlös jättebebis. Det mysterium som målas upp i början visar sig dessutom bara vara en rökridå. Och visst lockar de tre kvinnorna till sig en och annan man men inte tillräckligt många för att det ska framstå som något utöver det vanliga. Varför Devon slickar främlingar på halsen får man heller aldrig någon förklaring till.
Det enda riktigt spännande är den symbiotiska relationen mellan Simone och Michaela men så fort den krackelerar försvinner även det som ett argument för att titta. Under seriens lopp är det lätt att tappa fokus. Vad handlade allt det här om nu igen? Vad var kopplingen till grekisk mytologi? För att påminna tittarna (och kanske sig själva) åberopar därför karaktärerna gång på gång Siri – som här döpts om till Zeus – för att vrida upp luftkonditioneringen. Det är nog för att man ska vilja skicka in en av hans ökända tvärviggar i skärmen. Filosofen Platon lär en gång ha sagt: ”Människan är en varelse på jakt efter mening.” Efter att ha sett alla fem avsnitten letar jag fortfarande efter en sådan.
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul.
