Precis som man nästan omedelbart kan identifiera Jan Johanssons piano eller Emmylou Harris sångröst, så hör man redan i anslaget till ”En bok om spöken” vem som har skrivit den. Siri Hustvedt har ett särpräglat sound:
”Jag lever. Min man, Paul Auster, är död. Han dog den 30 april 2024, klockan 06.58, här hemma i huset i Brooklyn där jag nu skriver dessa ord.”
Språket är nedskalat och osentimentalt. Meningarna stövlar in. Hon har ägnat de senaste veckorna åt att prata om den nya boken i Norge, Danmark, Schweiz och Tyskland. Vi ses i Stockholm, innan hon ska vidare till Amsterdam för att sedan flyga hem till New York.
Hur har det varit att tala om boken, och i förlängningen om Paul?
– Tröskeln till att tala om hans död klev jag över när jag skrev boken. Så den svåraste delen – alltså skrivandet, inte pratandet – klarade jag av då.
Siri Hustvedt, 71, flyttar stolen en aning så hon slipper bländas av den yrvakna vårsolen som lyser in genom fönstret i förlagshuset.
”Det här är inte en bok om avgrunden”, skriver hon, ”utan om Paul och mig.” Det var viktigt att det inte skulle bli en memoar som enbart kretsade kring sorg, påpekar Hustvedt.
– Det var faktiskt glädjefyllt att skriva om våra minnen, både de bra och dåliga. Jag ville inte skriva en bok som enbart var mörk och tung. Jag menar, vad är poängen med det?
Paul Auster och Siri Hustvedts enda gemensamma barn, dottern Sophie Auster, är 38. När hon var 11 år läste hon Emily Brontës passionsklassiker ”Svindlande höjder” tillsammans med sin mamma. En kväll såg Sophie på henne, berättar Siri Hustvedt, och sa: ”Vet du, mamma? Bra böcker kan vara väldigt sorgliga – men de är aldrig deprimerande.”
– Jag tänkte: Mitt barn är ett geni!
Hon brister ut i ett ljust skratt, ett av många den här eftermiddagen.
– Sophie sammanfattade det så bra. Och på samma sätt ville jag att ”En bok om spöken” i slutändan skulle vara upplyftande. Det har alltid varit min intention att skriva den typen av böcker.
Siri och Paul var USA:s mest kända författarpar. Hon slog igenom stort med romanen ”Vad jag älskade” 2003. Paul Auster blev världsberömd efter sin New York-trilogi som inleddes med ”Stad av glas” 1985. Bilden som han odlade av sig själv – de mörka solglasögonen, rökdonet mellan fingrarna, skrivmaskinen – accentuerade den litterära rockstjärnestatusen.
– Han var den sortens författare som omgavs av en mytisk aura. I en tidig version av Wikipedia-artikeln om honom stod det att han hade spelat i ett rockband. Alla dessa påhitt för att förstärka sagan … Men jag ville undvika att förvandla honom till ”Saint Paul” i boken.
Hon påtalar även att saker som hon skrivit och sagt många gånger tillskrevs honom.
– Det var sådant vi kunde skratta åt. Men emellanåt var det också chockerande.
Vår dialog är borta, vilket är en irreparabel förlust
Bokens titel, ”En bok om spöken”, anspelar på något som hennes man sa strax innan han dog – att han ville komma tillbaka som spöke. Och det har han också gjort.
– Den första tiden efter hans död kände jag röklukt i huset i Brooklyn, ett par gånger varje dag.
Nu händer det allt mer sällan. Men efter ett författarsamtal i Köpenhamn under den pågående bokturnén kom den till henne igen.
– I got a whiff!
– Det är lite löjligt förstås, tillägger hon.
De sista tio åren övergick Paul Auster till e-cigg. Siri Hustvedt tror att den imaginära tobakslukten handlar om hallucinationer – en fantomdoft.
– Vilket inte är ovanligt bland sörjande människor. Och jag vill inte att det ska försvinna. Men med tiden anpassar vi oss efter frånvaron av den vi sörjer, oavsett om vi vill eller inte.
Boken är en sorts karta över en sorgeprocess. Var på den kartan befinner du dig i dag?
– Det är svårt att säga. Men jag vet att den här förlusten har förändrat mig. Det handlar om att vår dialog är borta, vilket är en irreparabel förlust. Och intimiteten. Och då menar jag allt, från den vänskapliga klappen till den erotiska himlen.
Siri Hustvedt har sedan debuten 1983 publicerat ett dussintal böcker: sex romaner, en diktsamling, en fackbok och flera essäsamlingar. Något annat som gör den nya boken typisk för henne – förutom soundet – är hur hon stundtals närmar sig förlusten med akademisk skärpa. Hon rådgör med författare och filosofer som CS Lewis, Roland Barthes och Søren Kierkegaard.
– Jag ska alltid försöka förstå allting. Det är liksom min grej, säger hon och ler självironiskt.
Boken är också en lovsång till ett långt äktenskap med alla dess styrkor och skavanker.
– Paul kunde vara väldigt envis. Men den envisheten, som ibland kunde driva mig till vansinne, tjänade honom väl som författare. Du vet, när den där mannen väl började skriva så gav han sig inte.
Det hände att hennes känslighet – hon kallar sig själv ”prinsessan på ärten” – och hans tjurskalliga sida frontalkrockade.
– Men ju äldre vi blev desto mindre grälade vi. Det kunde hända att vi inledde ett gräl för att sedan stanna upp och säga: ”Vi hoppar över det här, va? Vi är för gamla!” De sista åren av vårt äktenskap var ganska jävla underbara.
Memoaren är en mosaik av minnen. Den rymmer nakna dagboksanteckningar och mejl som Siri Hustvedt skickade till vänner under cancerbehandlingen. Här finns även tre kärleksbrev som hon skrev till Paul Auster 1981, när han under tio dagar lämnade henne för att återvända till sin första hustru och son.
– Jag valde att ta med de breven i boken eftersom det finns en direkthet där. Till skillnad från minnet, som alltid påverkas av nuet.
I Paul Austers självbiografi ”Att uppfinna ensamheten” från 1982 reflekterar han kring sina känslor efter sin pappas plötsliga död. Han funderar på om såret kan läkas genom att skriva om det, eller om skrivandet i själva verket bidrar till att hålla såret öppet.
– Jag tänkte lustigt nog på den boken, men först efter att jag hade skrivit klart min. Pauls fars död genererade den boken. Precis som Pauls död genererade den här.
Hon gör en kort paus och tar en klunk mineralvatten. Det är svårt att säga om det är sorg, eller bubblornas kittling mot näsroten, som får hennes ögon att plötsligt glänsa.
– Det var samma impuls. Att försöka återskapa något av relationen i skrivandet.
”En bok om spöken” rymmer också det ”fruktansvärda”, som Paul Auster kallade det, som drabbade familjen.
– Historien om Daniel var den sorgligaste historien i hans, och vårt, liv.
Hon syftar på Paul Austers son, hennes styvson, som länge kämpade med drogmissbruk. Senhösten 2021 injicerade han i sin lägenhet i Brooklyn och somnade. När han vaknade låg hans tio månader gamla dotter livlös bredvid honom; Paul Austers barnbarn dog av akut förgiftning av heroin och fentanyl. Ett halvår senare greps Daniel Auster misstänkt för dråp. Efter att ha släppts mot borgen åkte han direkt till en langare och tog en överdos, nära Paul Auster och Siri Hustvedts sekelskifteshus i Park Slope. Daniel Auster blev 44 år. Händelsen väckte stor internationell uppmärksamhet.
– Att inte skriva om det hade varit att hålla det bakom en förgiftad dimma – eftersom alla vet. Samtidigt ville jag inte att det skulle ta över boken.
Ju äldre jag blir, desto lyckligare är jag i Norden
När Paul Auster blev sjuk lade Siri Hustvedt sitt dåvarande bokprojekt åt sidan. Jag frågar om hon planerar att plocka upp det nu.
– Ja. Men jag känner en stor osäkerhet, vilket handlar om att personen som började skriva boken inte längre är densamma. Det är dessutom en politisk roman, och med tanke på Trumps galenskap och hur saker har utvecklats sedan dess måste jag ta ett nytt grepp.
Siri Hustvedt växte upp i Minnesota men tillbringade även några barndomsår i Norge, eftersom hennes mamma kom därifrån.
– Ju äldre jag blir, desto lyckligare är jag i Norden, suckar hon förtjust.
Den tilltagande dragningen till Skandinavien kan möjligen förstås i ljuset av det nuvarande amerikanska tillståndet. Författare som Siri Hustvedt personifierar den intellektuella elit som Maga-rörelsen föraktar. Hon har funderat på att gå i exil, säger hon – kanske för gott.
– Med den politiska förskräckelse som vi genomlider i USA så har jag bestämt mig för att ansöka om norskt medborgarskap så fort jag kommer hem.
Hon ser ut igen, bort mot kanalbåtarna och Stadshuset som tronar över Riddarfjärden.
– Jag vill ge både mig själv och min dotter möjligheten att lämna USA om det behövs. I want an out.
Fakta.Siri Hustvedt
Född: 1955 i Minnesota, USA med en norsk mamma och en amerikansk pappa.
Gör: Författare och föreläsare i psykiatri.
Bor: Park Slope, Brooklyn, New York, USA.
Bakgrund: Flyttade 1978 till New York för att studera vid Columbia-universitetet, där hon skrev en avhandling om Charles Dickens. 1981 träffade hon Paul Auster, de gifte sig året därpå och levde tillsammans i 43 år. Hon debuterade 1983 med diktsamlingen ”Reading to you”. Hennes böcker, som utforskar ämnen som filosofi, psykiatri och neurovetenskap, har sedan dess översatts till över 30 språk. ”Den skakande kvinnan” och ”En historia om mina nerver” hör till hennes mest kända.
Aktuell: Med ”En bok om spöken. En kärleksmemoar” (i översättning av Anna-Stina Johnson, Norstedts) som också innehåller Paul Austers sista text – de första trettiofem sidorna av det som han hoppades skulle bli en bok med brev till hans och Siri Hustvedts barnbarn, Miles, som föddes i januari 2024.
