”Under ett blommande körsbärsträd låg en död rysk soldat med en påse kakor i handen.”
Många av de unga ryssar som dör i Ukraina hämtas från det gamla imperiets fattiga utkanter, vissa vet knappt var de är, men dö för Putins sjuka dröm måste de. Stackars satar.
Det är en kvinna i närheten av det skändade Butja som berättar vad hon såg i trädgården när ryssarna retirerat och de vågade återvända hem igen våren 2022.
Peter Handbergs reseberättelse ”Den mäktiga floden dånar” är full av vittnesmål om krigets brutalitet. Och skarpa observationer om hur konsekvent trupperna förstör allt som påminner om den gamla ukrainska kulturen – som ska utplånas i imperiets namn. Riktade anfall mot skolor, daghem, museer, teatrar. Så mycket i ruiner.
Ukrainas nationalskald Taras Sjevtjenko visste allt om förtrycket. I likhet med många unga nationalister under 1800-talet hamnade han i rysk fångenskap. Han dog i exil i Sankt Petersburg 1861 och fick aldrig återse den älskade floden Dnipros stränder, men ligger begravd där, som han önskade. Handberg skriver fint om hans öde.
Det står en staty av Sjevtjenko utanför kulturhuset i Borodjanka. Den har ett skotthål i pannan och nacken är knäckt. Ryska soldater övade prickskytte, säger en kvinna. Och lemlästade stadens invånare.
Peter Handberg noterar att den ryske dissidenten Joseph Brodsky skrev en niddikt om Sjevtjenko efter Ukrainas självständighet 1991.
”Om den ryska chauvinismens gift kan äta sig så djupt in i hjärnan på sensibla författare som Pusjkin, Bulgakov, Solsjenitsyn och Brodsky… kan man lätt föreställa sig vad det kan göra i hjärnan på mindre sofistikerade eller mer cyniska medborgare i den ryska nationen”, skrev människorättsaktivisten Matthew Omolesky efter invasionen.
Här närmar vi oss Handbergs credo. Att den tyska nazismens brott under tolv år skymmer den ryska nationens brott under hundra år. Historien begravdes snabbt bakom järnridån. Men nu återupptas utrotningskriget mot den ukrainska kulturen.
”Jag tror att det var därför vi åkte till Ukraina”, skriver Handberg, ”för att bekräfta denna kultur, säga att den fanns, finns och kommer att finnas och blomstra.” Ryssland då? En urbild av hat och skräck, ett skal av död.
Så ska en story om slutet på den svenska stormaktstiden – och det ryska imperiets konsolidering – berättas
Stora ord, men Peter Handberg har sett mer än de flesta av det blodiga gränslandet mellan öst och väst. Han utforskade exempelvis spåren av massdöd i böckerna ”Världens yttersta platser” (2019), ”Strö aska över ditt huvud” (2022) och ”Flaskpost från Förintelsen” (2024).
Resan till Ukraina är personlig, förstår man. Handberg har en ex-svärfar som sitter i Ryssland och förgör allt ukrainskt med ”fjärrkraft och korstecken”. Han tänker ständigt att barnens kusiner jobbar i en skyskrapa i Moskva och lägger ut målkoordinater som ska underlätta för ryska raketanfall.
Peter Handberg reser kors och tvärs med tåg. Han vaknar med ett ryck i Poltava. Och tänker på vad som hände hans anfader, soldaten som överlevde slaget där 1709 och vandrade hela den långa vägen hem till Småland igen. Han minns sin mors berättelse om släkten och den gamla plånboken hon visade honom som barn. Den var till hälften genomborrad av en kula.
Så ska en story om slutet på den svenska stormaktstiden – och det ryska imperiets konsolidering – berättas.
Tåget rullar vidare. Nästa Charkiv!
Det är lätt att uppskatta den här boken. Även om omständigheterna kring resan – som ägde rum redan hösten 2023 – är lite suddiga i konturerna. Handberg åker tillsammans med ett svenskt gäng som samlar in förnödenheter och stödjer Ukrainas sak. Men han är alldeles för egensinnig för att ta order och verkar göra allt han kan för att slippa ingå i kollektivet.
Författare kan man inte lita på.
Det har sina komiska sidor. Även solidariteten och kriget kan påminna om en fars.
Läs fler texter av Jan Eklund och fler av DN:s bokrecensioner
