Truls Möregårdh berättar om mörkret före OS-succén 2024 i samband med att boken ”Tänk som Truls” (Mondial) kommer ut.
Förutom två knäoperationer hade karriären bara gått uppåt. VM-silver 2021, bättre rankning, nya internationella framgångar, ännu bättre rankning.
Plötsligt var Truls Möregårdh bland världens 20 bästa spelare. Kvittot på att han var duktig gav också ett krav att spela i Champions-turneringarna.
Där väntade världens absolut bästa spelare från Kina. Då började spiralen gå nedåt.
Ny turnering, ny kinesisk stjärna, ny förlust, ny turnering…
I boken beskriver Truls hur det bara är några månader kvar till OS i Paris när han sitter i sin bil utanför lägenheten i Malmö. Alla förluster har knäckt honom. Morrissey sjunger frågande i lurarna:
”Does the body rule the mind or does the mind rule the body – I don’t know?”.
Truls Möregårdh visste inte heller. Han skriver i boken:
”Jag känner mig helt tom. Dränerad på positiv energi. Jag har en känsla i kroppen som jag aldrig har haft förut. Jag kanske inte har i världstoppen att göra som pingisspelare? Jag vinner ju inte mot de bästa. Det är kanske som förståsigpåarna skriver? Klart de har rätt, klart jag är kass.”
Drygt ett år senare tar Truls Möregårdh emot DN i Blomsterbergshallen i Eslöv. Ett träningspass är avslutat och medan han äter en yakiniku pekar han med pinnarna mot borden i hallen. Han minns svackan när rädslan att förlora var på väg att besegra viljan att vinna:
”När jag gick in här i hallen så skämdes jag nästan”
– Varje gång jag var inne i pingisen var det väldigt jobbigt. När jag gick in här i hallen så skämdes jag nästan för att det inte gick speciellt bra.
– Det är helt sjukt. För här fanns alla mina bästa vänner som jag umgås med och även min flickvän och familj. Det var egentligen helt orimligt att jag kunde må så pass dåligt i en pingishall när jag älskar sporten så mycket. Det kändes otroligt tråkigt.
Truls Möregårdh fick hjälp upp ur svackan. Fakta sorterades från känslor. Faktum var att mot spelarna som inte tillhörde gruppen ”världens bästa från Kina” så hade det gått rätt bra. Tankarna vreds åt rätt håll.
De som hjälpte honom var personerna som formar ”Team Truls”. Förutom huvudpersonen är det brodern och tränaren Malte och pappan och den mentala rådgivaren Carl.
Carl utbildar och coachar personer inom näringslivet.
Han började skriva, Truls hakade på. Malte och mamma Lena skrev också sina kapitel i boken som beskrivs som en ”lättläst peppbok”.
Boken skulle kunna heta ”Gå din egen väg”. Den handlar mycket om att det är vad Truls med hjälp av sitt team gjort.
När andra tyckt att han borde flytta utomlands har Truls Möregårdh stannat nära sina nära och kära i Sverige. Han har valt sitt eget sätt att spela, valt en racket som inte är rund.
Den glödheta viljan att vinna var inget han valde. Den bara fanns där tidigt och ingen i hans närhet har försökt bromsa. Truls har fått spela och träna så mycket pingis som han vill.
– Det har alltid varit så att jag går mycket på känsla, vad som känns bra för mig. Vi har tyckt att det varit kul att gå vår väg eftersom det funkade i början och nu funkar det ännu bättre. Att vi vågat göra det varje gång är rätt starkt. För det är många som sagt emot, säger Truls Möregårdh.
I boken skriver Carl Möregårdh:
”Truls har inte blivit bra i pingis tack vare en svensk pingismodell utan trots den. Hade vi anpassat oss till den svenska modellen så hade Truls säkert varit bland de bästa i Sverige men definitivt inte vunnit OS-, EM- och VM-medaljer. När vår ambition överskred den organisation som förbundet erbjöd fanns bara ett alternativ: att gå vår egen väg.”
”Hade det inte lett till de resultaten han haft, då finns det inget självändamål i att gå sin egen väg”
När pappa Carl anslutit till intervjun i Eslöv utvecklar han:
– Vi har utgått från att Truls så gärna vill vinna. Och hur han får vinna, det har varit den stora fokuseringen. Men hade det inte lett till de resultaten han haft, då finns det inget självändamål i att gå sin egen väg.
Varför var det viktigt att ta upp det här?
– Boken riktar sig till föräldrar. Ju klokare föräldrar är tidigt, desto bättre beslut kommer man att ta.
Lika viktigt som Carl Möregårdh tycker det är att svensk idrott har en blomstrande bredd, lika viktigt tycker han det är att de få extrema talanger som dyker upp ges de bästa möjligheterna.
Hur vet man vad som är rätt, facit kanske man får om några år?
– Det vet man inte. Men det handlar om att ge så bra förutsättningar så tidigt som möjligt och våga gå på den linjen.
Pappa Möregårdh sågar teorin att talanger mår bra av att syssla med flera idrotter organiserat. Det är en föråldrad romantisk tanke som inte längre håller i en sport som pingis, säger han.
Däremot är Truls Möregårdh ett levande bevis på att den varierande idrotten kan finnas inom en sport. Hans träning kan beskrivas som hård, tävlingsinriktad och oregelbunden. Präglad av kärlek, glädje och passion.
– Vi har genom åren hittat coacher som passat mig väldigt bra. De kanske inte alltid har kunnat mest men de har passat mig som människa. Det har varit viktigare än att han ska säga vad jag ska göra. Jag har vetat så mycket om pingis själv sedan jag var liten. Det är väl en talang jag har, säger Truls Möregårdh.
För honom finns inget motsatsförhållande mellan hård och rolig träning.
– Mitt mål har aldrig varit att komma till träningen och bara träna. Jag har alltid gått hit för att bli bättre. Kan jag göra det på ett kul sätt då har jag optimerat allt.
– Jag måste träna precis så som jag spelar match. Det har jag fattat sedan jag var 14 år och vågat sätta den pressen på mig själv. Det är hårt mot hjärnan att ha det tankesättet varje träning men om jag sätter den mentala pressen på mig själv kan jag stiga flera nivåer på sikt.
Hur mycket av din talang är teknik och hur mycket är mentalt?
– Supermycket är mentalt. Varje gång det står 9-9 måste man tro på sig själv, tycka att man är bättre än motståndaren och veta vad man ska göra. Blir man otrygg som människa vid pingisbordet vid 9-9, då blir man inte mer trygg som spelare.
Boken genomsyras av Truls Möregårdhs kärleksförhållande till sin sport. Kärleken uppstod vid familjens minipingisbord hemma i småländska Hovmantorp.
En bit in på resan mot stjärnorna blev Truls kompis med David Andersson. Vännens svåra kamp mot cancern under tonåren har berättats tidigare och i boken får David berätta själv.
– När jag läste kapitlet David skrivit började jag gråta, jag vet inte hur mycket. Så stark han har varit som människa, det är helt otroligt, säger Truls.
Fanns det en tid när ni trodde att han inte skulle överleva?
– O, ja. Men David höll undan mycket för oss. Jag vann ett ungdoms-EM när han mådde som sämst och att åka till honom direkt tog ner mig på jorden.
”En större förebild i livet får man inte”
– Jag insåg hur livet kunde vara. Att få det perspektivet när man är ung tror jag var viktigt men samtidigt hemskt så klart. Det har format mig jättemycket.
– Att David nu har tagit sig ur det så här starkt och att han är i hallen och tränar varje dag, det är så jäkla stort. En större förebild i livet får man inte.
Läs mer:
Truls Möregårdh slog handen blodig i drönarolycka
VM-brons till Möregårdh trots förlust: ”Grym turnering”
Möregårdh vidare till VM-kvart efter rysare: ”Sjuka sista bollar”
