Allt började med att The Guardian förra veckan publicerade ett långt utdrag ur Mary Earps självbiografi ”All in”.
Redan första raden skvallrar om att Earps, till vardags i PSG, är på krigsstigen: ”Englands landslag brukade kännas som ett så tryggt rum för mig.”
Det är hennes version av händelserna hösten 2023 och våren 2024, då hon förlorade sin startplats i engelska landslaget till Chelseas Hannah Hampton. Earps skriver att Hamptons beteende hos The Lionesses varit ”störande” för gruppen, något som låg till grund för att Hampton inte togs ut i landslaget under hösten 2022.
Samtidigt bänkades Hannah Hampton i dåvarande klubblaget Aston Villa, enligt tränaren ”för lagets bästa”.
När förbundskapten Sarina Wiegman några månader senare kontaktade Mary Earps för att diskutera om Hampton borde ges en andra chans menade Earps att det vore att ”belöna dåligt beteende”.
Men Hampton kom tillbaka till landslaget, och inför EM 2024 valde Wiegman att satsa på henne som förstamålvakt.
Earps reagerade med att lämna landslaget.
I veckan har en av Hannah Hamptons tidigare lagkamrater bekräftat att hon kan ha en problematisk attityd. Men den stora ilskan på sociala och traditionella medier har drabbat Mary Earps. Den engelska fotbollsvärlden har skakats av boksläppet, som blivit en följetong i medierna.
Hamptons tränare i Chelsea, Sonia Bompastor, red i helgen ut till sin målvakts försvar och kallade Mary Earps utsagor för ”oacceptabla”.
Det är förstås intuitivt svårt att sympatisera med en elitidrottare som konkurreras ut på sportsliga grunder och gråter ut i en bok, bara månader efter att England vunnit EM.
Pratet om ”trygga rum” är en snuttefilt för många 90-talister, men landslagsfotboll är ju om något själva sinnebilden för det motsatta: En plats där du hela tiden blir bedömd för dina insatser. Sannerligen inte en miljö där ”alla” är välkomna.
Invändningarna i England har varierat mellan några återkommande teman: Kunde inte Earps åtminstone ge ett exempel på Hannah Hamptons påstått tveksamma beteende när hon ändå hängde ut henne? Borde hon inte ha väntat med boken till efter den aktiva spelarkarriären? Men framför allt: Förstod Mary Earps inte hur hennes ord skulle komma att tolkas?
Gamle Manchester United-ikonen Roy Keane, känd för sin kompromisslöshet på och utanför planen, intog en något mer cynisk pose i podden ”Stick to football” ihop med förre lagkamraten Gary Neville:
– Med tanke på hennes (Mary Earps) profil de senaste åren måste hon ha förstått att den här typen av kommentarer skulle komma. Jag gissar att de på bokförlaget är förtjusta.
Keane är både fel och rätt person att döma. Han lämnade själv Irlands VM-uppladdning 2002 under uppmärksammade former efter bråk med förbundet och tränaren Mick McCarthy. Saipan-incidenten, som den kallas efter den japanska ö som landslaget laddade på, delade den irländska opinionen i två läger och tog sig hela vägen in populärkulturen. 2005 gick musikalen ”I, Keano” upp i Dublin. Roy Keane lär själv ha sett föreställningen. En film på samma tema med Steve Coogan i en av huvudrollerna hade premiär samma år.
Frågan det här lämnar oss med är om man alls kan kritisera en lagkamrat eller förbundskapten inom fotbollen offentligt?
Historiens svar tycks vara nej. Fotbollens omvittnade omertà bygger förstås på att det är just en lagsport. Ingen vill anklagas för att elda på konflikter, som kan spilla över på lagkamraterna. Väldigt få kommer ur den här typen av anklagelser med folks förståelse.
Förra landslagsspelaren Ellen White menar att det finns en ”oskriven ed” om att inte tala illa om lagkamrater och att hela situationen gör henne ”illa till mods”.
Mary Earps fick till slut bemöta kritiken i en intervju med BBC, där hon menade att saker tagits ur sitt sammanhang.
– Jag skrev inte den här boken för att dra någon i smutsen på något sätt. Det är inte sådan jag är som person. Detta är det verkliga livet, sånt får konsekvenser. Det är inget drama.
Sensmoralen, om det finns någon, ekar denna höst från fallet Mary Earps till svenske målvaktskollegan Robin Olsen: Hur rätt man än upplever sig ha – moraliskt eller sportsligt – kommer man att uppfattas som en dålig förlorare och illojal lagkamrat om man inte kan ta en bänkning.
