Som en scen ur en skräckfilm. Så löd en av reaktionerna efter att maskerade män utrustade med automatvapen fångats av övervakningskameror när de patrullerade ingången till tunnelbanestationen Clémenceau i Bryssel, bara sex stationer från EU-parlamentet. Strax före morgonrusningen avlossades flera skott utanför stationen, i vad belgisk polis anser är del av ett drogrelaterat gängkrig.
För en luttrad svensk, som nästan varje morgon vaknar upp till nya rubriker om skjutningar och sprängningar, kanske händelsen i februari framstår som en krusning. Men i Bryssel har den upptrappade våldsvågen väckt starka reaktioner.
– Gatorna tillhör invånarna, inte drogförsäljarna, sade inrikesminister Bernard Quintin som öppnade för att låta polisen ta hjälp av militären.
Det är dock inte bara skjutningar och den öppna droghandeln som gett Europas inofficiella huvudstad ett alltmer skamfilat rykte.
Bortom turistguidernas lockelser om chokladprovning, ölsafari och jugendarkitektur finns mindre pittoreska inslag.
Inge Paemen, 61, har bott i Bryssel hela sitt liv och anser att hennes hemstad befinner sig i en nedåtgående spiral.
– Det är skjutningar och droger, arbetslösheten är skyhög och det gatorna är skitiga. Förr höll de hemlösa och tiggarna till nere i centrum, nu är de överallt, säger hon när vi ses på ett kafé.
– Jag är så trött på att se hur staden vansköts. Det är bara att se sig omkring.
Och ja, mitt bland EU:s skinande institutioner sover hemlösa på gatorna och i tunnelbanestationerna som om nätterna förvandlas till improviserade sovsalar. Antalet hemlösa rapporteras ha blivit dramatiskt fler de senaste åren. Arbetslösheten är tre gånger högre här än i landet i stort och strejker hör till vardagen, med lamslagen kollektivtrafik och stängda skolor som följd.
Bryssel har också ett välförtjänt rykte om att vara en av Europas skitigaste huvudstäder, mycket tack vare en sophantering som går ut på att hushållsoporna hivas ut på trottoaren, för att något dygn senare plockas upp av en sopskjuts (om inte sophämtarna strejkar).
– Det är som om ingen riktigt bryr sig om staden, klagar Inge Paemen.
Problemet är inte bara att Bryssel har problem, det har alla storstäder. Utan att staden saknar ett fungerande politiskt styre som kan ta sig an dem. Sedan valet för snart ett år sedan har partierna i det regionala parlamentet förhandlat om att bilda en ny regering. Men fransktalande socialister vägrar samarbeta med nederländsktalande nationalister, och där står parterna och stampar.
– Politikerna vill inte ta ansvar och inte fatta beslut. Det handlar om deras ego, inte om en vilja att lösa Bryssels problem – problem som är uppenbara för alla, säger Brysselbon Joost Vandenbroele.
Det har gått så långt, menar Vandenbroele, att han inte bara ville skriva en debattartikel. sedan en tid ordnar han demonstrationer i protest mot hur staden sköts.
Förra gången han kallade till manifestation slöt hundratals Brysselbor upp och stod tysta i 89 minuter, med en minuts tystnad för varje politiker som valts in i det regionala parlamentet.
– Ett år efter valet har de valda politikerna inte pratat om vad de vill göra med Bryssel, utan bara vem som kan tänka sig att samarbeta med vem, säger han.
Under tiden har stadens skulder skjutit i höjden, enligt Lokaltidningen Bruzz ökar de med motsvarande 45 miljoner kronor om dagen. Och eftersom ingen ny budget har kunnat antas har pengar till sociala projekt och andra satsningar frysts.
När den brittiska tidningen Economist, som årligen rankar städerna med högst livskvalitet, hamnade Bryssel på listan över städer där livskvaliteten blivit sämre.
En plats som på senare tid blivit en sorts symbol för Bryssels baksidor är den södra järnvägstationen Gare du Midi, där snabbtågen till London och Paris avgår ifrån. Den har kallats för Europas farligaste tågstation och ger heller inget trevligt intryck: sopor, klotter och öppen droghandel präglar platsen.
”Dirty and dangerous”, skitigt och farligt, lyder omdömena i kommentarsforum på internet.
– Vi behöver nån som kan leda staden och som kan ställas till svars, som har en approach om att staden och vi som bor här förtjänar respekt, säger Inge Paemen.
Men det politiska styret i Bryssel är organiserat som ett lapptäcke där 19 delvis självstyrande borgmästare ska samsas med regionparlamentet, där partierna inte vill samarbeta med varandra. Dessutom betalar anställda inom EU-apparaten ingen inkomstskatt i Belgien.
Den brittiske, numera avlidne, historikern Tony Judt, skrev en gång att Bryssel är ”en metafor för allt som kan gå fel i en modern stad”.
Joost Vandenbroele håller inte med. Han är noga med att inte vilja svartmåla sin hemstad och lyfter gång på gång Bryssels mångfald och kreativitet, samt påpekar att infrastrukturen för cyklister faktiskt har blivit bättre på senare år.
Men det finns ett men. I juni, när det gått ett år sedan valet, har han kallat till en ny manifestation.
– Jag älskar den här staden, men den förtjänar bättre än så här, säger han.
