”Historieförfalskning”. Det är min första reflexion på plats i Artipelags höstsatsning ”Muserna som inspirerade och utmanade Picasso”, med 150 verk av åtta kvinnor. Efter att ha skrivit mängder av konstartiklar om 1900-talets störste mästare och alla de talangfulla kvinnorna i hans trollkrets, hade jag ändå förhoppningar om en rättvisande utställning.
Men detta är ett haveri på flera nivåer. Först och främst en skönmålning av hur de inbördes relationerna såg ut, där maktbalansen i verkligheten var minst sagt sned.
Visst finns det fog för ömsesidig inspiration, där den karismatiske mästaren i några fall även utmanades i viss mån. Sanningen är dock att ”Picasso: skapare och förgörare” (den talande titeln på en biografi 1989), njöt av att förnedra, bryta ner och förminska sina närmaste.
Främst drabbades fruar och älskarinnor (ofta parallella) men även barn, anställda och vänner utsattes för hans destruktiva sidor – med flera självmord, missbruk, depression och havererade karriärer som resultat.
Läs mer: Tvåloperan Picasso
Françoise Gilot, som är representerad på utställningen, vittnade redan 1964 i memoarboken ”Leva med Picasso” om dennes sadistiska och kannibalistiska sidor, hur han slukade hennes ungdomliga energi. Hon var 21 år när de träffades, han drygt 60. Med stigande rädsla för döden lägrade han allt fler och allt yngre kvinnor, tonåringar till och med, där skönheten förstås var vital.
De korta väggtexterna men även längre artiklar i den kommande katalogen är i stort sett renons på makt- och genusperspektiv. De sockrade beskrivningarna antyder mest bara relationsproblem medan utbytesbiten överdrivs.
Jag begriper faktiskt inte hur Artipelag kunnat missa – eller valt att förtiga – floden av vittnesmål om Picassos psykiska misshandel. Särskilt obehagligt är hur han spelade ut kvinnorna mot varandra och verkade lukta sig till svagheter. Flera av dem hade varit utsatta för våld och sexuella övergrepp men även upplevt fattigdom och familjetragedier.
Minst lika illa är hur själva utställningen lagts upp och ser ut. Kopplingen till antikens nio muser är krystad, här har man till nöds fått ihop åtta. Minst en är långsökt – jag undrar hur den imposanta personligheten och författaren Gertrude Stein hade reagerat på en sådan karakteristik. Ett par av dessa ”muser” är också plågsamt osjälvständiga; Lydia Corbett närmast en Picassoepigon. Andra är rent konstnärligt så amatörmässiga eller ointressanta att det känns genant.
Titta bara på Fernande Oliviers konventionella stilleben, varav ett enda är från tiden med Picasso (1904-12), då han lär ha målat 60 porträtt av henne. Det får publiken inga bildbevis på – begripligt på grund av höga försäkringsvärden men kunde ha avhjälpts med foton. Fast då hade det väl blivit uppenbart hur ofta han bildligt styckade, förvred och vällustigt fläkte upp kvinnors kroppar.
Lee Miller är den som är hyggligast representerad. Här finns prov på lysande fotokonst och flera snygga modebilder – främst dock otaliga porträtt på Picasso, som boostade bilden av honom som dåtidens viktigaste konstnär.
Men Dora Maar är inte representerad med ett enda av sina mest kända, surrealistiska fotomontage – vilket för övrigt det lilla galleriet Studio L2 i Gamla stan tidigare har lyckats med. Maar var nog den som intellektuellt, konstnärligt och politiskt betydde mest för Picasso, något han aktivt spelade ner efter deras uppbrott.
Läs mer: Ikoniska foton av Dora Maar visas i Stockholm
Hans symboliska framställning av henne som ”den gråtande kvinnan” togs för en djupare sanning av hovet runt Picasso. Först efter Dora Maars död framkom hennes avgörande betydelse för tillkomsten av ”Guernica” 1937, vilket Britt Ståhlberg Norée utmärkt beskrivit i sin bok ”Dora Maar och Picasso. En kärlek i ljus och mörker” (2008).
På Artipelag finns bilder från denna kollaboration. Men väggtexten påstår att hon bara ”dokumenterade” processen och nämner inget om hur Maar klippte itu olika negativ, förändrade perspektiv och satte ihop delarna mot nya bakgrunder, precis som i sina originella fotomontage. Det påverkade kompositionens framväxt.
Som ”tack” övertalade Picasso henne att överge sin nyskapande fotokonst för måleriet. Ståhlberg Norées analys är övertygande; att den egocentriska konstnären inte tålde att leva med någon som var bättre än han själv på något område. Att Dora Maars måleri och teckningar är mindre betydande märker nog de flesta på utställningen.
Själv har jag också sett mer intressanta verk av Françoise Gilot, som hade styrka nog att lämna Picasso – som svarade med att sabotera hennes karriär. Men varför det skrivs så mycket om hennes nyskapande grafik, när det visas en enda litografi (ett stilleben med prästkragar), är obegripligt.
Konkreta prov på Picassos kreativitet får vi enbart i urvalet keramik som han skapade på Suzanne Ramiés studio Madoura. Fast i detta fall är det svårt att avgöra hur mycket hon bidrog med – allt är signerat Picasso.
En av få ljusglimtar på denna förfelade utställning är videodokumentation av baletten ”Parade”. Genom sin första hustru Olga Khokhlova, firad ballerina i Ballets Russes, kom Picasso att designa kostym och scenografi till fyra av kompaniets avantgardistiska uppsättningar.
Khokhlova växte upp i en förmögen ukrainsk familj som förlorade allt under Ryska revolutionen. Hon var välutbildad, talade flera språk och turnerade internationellt under tio år, efter hand som prima ballerina. Det tog slut när sonen Paul föddes. I Picasso-litteraturen brukar hon framställas som ett vackert våp. Gissa varför.
Läs mer:
Den gråtande kvinnan var inte bara ledsen
Picassos fredsduva hamnar på villovägar
