Skåne: lenisering (förmjukning) – röka pipa blir röga piba
Halland: skorrande r – som i Carl Bildts uttal av rödgrön röra
Blekinge: bevarat w – wedebrö i stället för vetebröd
Småland: bortfall av r – som i fössta tossdan i mass
Öland: cirkumflex accent – kasta blir ka-ast
Gotland: diftonger – stain i stället för sten
Bohuslän: surrande i – som ibland kallas Lidingö-i eller Viby-i – som i fiiin
Västergötland: götaskorrning – där r uttalas skorrande (här skrivet med ʁ) i början av ord när det är långt – som i en grön ʁiddare får en ʁö boʁʁ
Östergötland: ändelseförsvagning – där obetonade stavelser i slutet av ord som -a uttalas -e – som i Gate opp å gate ner å glane
Dalsland: tjockt l (skrivet med L i exemplet) – som i skvallerbytta bingbång / går i alla gåLar / slickar alla skåLar som är ett fullgott rim i dialekten
Närke: bortfall av t – som i take och huse i stället för taket och huset
Södermanland: sje-ljudsväxling – där främre och bakre sje-ljud kombineras enligt mönstret att bakre sje-ljud uppträder i början av ett ord eller en betonad stavelse medan främre sje-ljud finns i övriga positioner – som i ɧutti (sjutti) och vyʂʂa (vyssja)
Värmland: vokalen ô – en centralvokal som skiljer sig från vokalen i köl (som bildas långt fram i munnen) och i kål (som bildas långt bak) – som i kôrvsôppe
Västmanland: tonplatå – som i det jämna uttalet av tomtegubbar där det standardsvenska uttalet i stället har en tydlig tontopp på tom som följs av ett hastigt fall under te för att under gubb snabbt klättra upp på nästa topp
Uppland: Stockholms-e – där e och ä uttalas likadant som i Ere sekert att meklarn har huse mese?
Dalarna: nasalvokaler – som i älvdalskans tųosdag, gǫs och įster där kroken under vokalen markerar att den är nasal och alltså i någon mån uttalas genom näsan till skillnad från standardsvenskans uttal av torsdag, gås och ister
Gästrikland: vokalen â – ett öppet a-ljud som drar åt ä-hållet i dânnä (där borta) eller i sig med uttalet sâ i mä’ssâ (med sig)
Hälsingland: sje-ljudande r och l – där r och l mister sin stämton när skarp och stark blir skarsp och starsk respektive gammalt och hjälpte blir gammasjt och jäsjte
Medelpad: norrländsk förmjukning – förmjukning av g och k framför mjuka vokaler (e, i, y, ä, ö) eller j sker inne i ord – som i väjjen går utätter väddjen (vägen går längs med väggen)
Ångermanland: retroflext n – där svenskan får ett retroflext n i uttal som barns får ångermanländskan även det i ord som nastâɳʂ (någonstans) och höɳʂ
Härjedalen: muljering – där en konsonant uttalas med tungan i j-ställning (som i spanskans paella) – som i munnj (mun), vollj (vall) och hahttj (hatt)
Jämtland: tonlöst l – den tonande konsonanten l mister sin stämton framför en tonlös konsonant som p, t eller k som i ahllt (allt) och kåhllt (kallt)
Västerbotten: frikativt g – där g uttalas mjukt i ord som dag och dygd
Norrbotten: akut accent – där ingen skillnad görs mellan akut accent som i ljusen och grav accent som i gjusen
Lappland: preaspiration – där en lång vokal följs av en preaspirerad kort konsonant, alltså med en kort utandning efter vokalen i ett ord som sjuhk
Österbotten: apokope – vokalen i ändelsen får ett förändrat uttal eller faller bort som i kast (kasta) och deil (dela)
Åland: öppna ö-ljud – öga och öra uttalas på samma sätt
Åboland: kortstavingar – kort vokal följs av kort konsonant som i gata där standardsvenskan har långt uttal av det betonade a
Nyland: hårt k, g och sk – ord med inledande k, g eller sk uttalas precis som de stavas i ord som körkort
Estland och Gammalsvenskby i Ukraina: avrundning – där y och ö saknar läpprundning och uttalet är mira (myren) och fetre (fötterna)
