Egypten 2022. FN:s generaldirektör tar plats vid podiet och tittar ut över det enorma konferensrummet. Sorlet tystnar.
Det är klimatmötet COP27. Världens länder har samlats för att än en gång diskutera en av mänsklighetens största utmaningar.
Med självsäker stämma välkomnar António Guterres världens makthavare med ett dystert budskap.
– Vi är på en motorväg till klimathelvetet, med foten på gaspedalen.
Den retorik som har blivit Guterres kännetecken har kallats för alarmistisk. Kritik har väckts av debattörer att målande ord om en katastrofal framtid kan få motsatt effekt. Att budskap om brådska och allvar får människor att sticka huvudet i sanden i stället för att agera. Att man bör lyfta framsteg och hopp i stället.
Men en ny studie, som publiceras i tidskriften Global Environmental Change marsnummer, ifrågasätter påståendet att budskap som väcker rädsla gör att vi inte lyssnar.
Yales program för klimatkommunikation har med hjälp av klimatorganisationen Potential Energy Coalition tittat på hur olika budskap påverkar stödet för klimatåtgärder. Över 50 000 personer från 23 olika länder deltog i studien, och deras inställningar mättes efter de tagit del av ett av tre budskap:
1. Klimatförändringen är akut. Extremväder blir allt vanligare och allvarligare och vi riskerar våra barns framtid.
2. Den elit och de fåtal företag som orsakat majoriteten av utsläppen måste avkrävas ansvar. Förorenarna måste betala.
3. Vi gör framsteg och agerar för klimatet, men måste öka tempot. På vägen skapas nya jobb, nya företag och mer innovation.
Samtliga meddelanden avslutades med en uppmaning om att vi måste agera omedelbart.
– Forskning har pekat på att det skulle finnas negativa konsekvenser när man pratar om klimatförändringarna som ett hot, att den typen av budskap skulle röra människor åt det motsatta hållet. Men vi hittade inga bevis för det, säger Matthew Ballew, psykolog och medförfattare till studien.
– Vi kunde också se att det inte var effektivt alls att endast framhäva framsteg, klimatlösningar och det mer optimistiska perspektivet, fortsätter han.
Det ska påpekas att samtliga budskap i studien hade relativt små effekter på deltagarnas attityder till klimatåtgärder – men det budskap som hade klart störst effekt var det som forskarna kallar brådska och fara för framtida generationer.
Det syntes också tydliga skillnader i hur man reagerade på budskap beroende på bland annat politisk hemvist, ålder och kön. Ett fynd var särskilt uppseendeväckande.
Män med en högerpolitisk övertygelse var de vars inställningar till klimatåtgärder påverkades mest, jämfört med kontrollgruppen. Mest effektivt var även här det brådskande budskapet.
Någon som inte förvånas av resultatet är Per Espen Stoknes, psykolog och chef på Centrum för Hållbarhet och Energi på Handelshögskolan i Oslo.
– Att värna dina barn och framtida generationer är en väldigt central del av en konservativ ideologi, så jag blev inte överraskad, säger han.
Per Espen Stoknes lyfts ofta fram som en forskare som vänder sig emot skrämmande budskap i klimatfrågan – men det är en bild som han själv menar är felaktig.
– Jag blir ofta anklagad för att påstå att man alltid ska tänka positivt, försköna budskap och aldrig säga något negativt. Jag har aldrig sagt det. Jag rekommenderar att folk ska omfamna sin depression, sin ångest, sitt raseri. Sedan kan man smälta det och hitta inre kraft för att göra någonting åt problemet, säger han.
Han menar i stället att man måste balansera negativa budskap med positiva, för att kunna ta till sig informationen. Att måla upp rädsla och hopp som motpoler är alltså felaktigt, menar han.
Även Maria Wolrath Söderberg, docent i retorik vid Södertörns högskola, ifrågasätter varför hopp och rädsla beskrivs som motsatser inom just klimatkommunikation.
– Det är ju heltokigt, för det gör vi inte i andra sammanhang. Hoppet behövs när vi är rädda, annars är det helt irrelevant. Vi går inte runt och hoppas om allt är bra – vi hoppas när det vi värderar är hotat, säger hon.
Hon ser en stor skillnad på hur man kommunicerar om klimatet jämfört med andra kriser – och menar att allvaret i frågan tvärtom har en tendens att tonas ned.
– Jag tror att många är mer rädda för att verka alarmistiska än vad de är för klimatförändringarna. Klimatbevakningen är inte alarmistisk. Man ska vara saklig, men om vi har en mycket allvarlig kris då är det sakligt att berätta om det.
Men även om vi förstår stundens allvar – ändrar vi oss då? Inte nödvändigtvis.
Per Espen Stoknes påpekar att en svaghet i studien är att den inte undersöker hur klimatfrågan står sig gentemot andra frågor i samhällsdebatten.
– Är det pandemi, krig i Ukraina eller inflation så sjunker klimatet ned på priolistan. Man kan vara överens om att det är viktigt att tänka på framtida generationer och rättvisa, men det som betyder någonting är det som känns här och nu. Det påverkar hur man röstar i ett val.
Det är också betydligt svårare att leva som man lär, säger Maria Wolrath Söderberg.
– Det är någonting helt annat att få människor att ändra beteende än att få dem att ändra attityd.
Att tillsammans agera för klimatet är i stället en viktig faktor för att ändra beteende, enligt Maria Wolrath Söderberg. Forskaren Matthew Ballew är av samma uppfattning, och talar om andra saker som kan underlätta processen.
– Det är här som det politiska styret kommer in i bilden. De har makten att påverka så att det lönar sig att ändra beteende, och genom det kan man få folk att gå i rätt riktning.
Enkät: Så tycker stockholmare om klimatdebatten
Läs mer:
Susanne Nyström: Politikerna måste sluta behandla oss som att vi är korkade
Forskare: Europa märker redan av Golfströmmens inbromsning
Forskare: Vi har lärt oss att lösa problem genom att konsumera
