Emma Adbåges nya bilderbok, ”Påsen”, börjar i hallen. I passagen mellan inne och ute, hemma och borta, spara och slänga. Två barn i likartade gula tröjor har precis kommit hem efter en helg hos morfar. Ganska snart märker syskonen att det är någonting som inte stämmer. ”Man känner det på lukten och allt är väldigt tomt och rakt”, rapporterar barnen medan de rör sig inåt rummen. I ett hörn står dammsugaren, med sin långa och elefantliknande snabel. I ett annat tronar den svarta sopsäcken. Eller ”påsen”, som den kallas i Emma Adbåges nystädade boning till bilderbok. Påsen som är så pass stor att den når en bra bit över dörrhandtaget i den hemtrevliga men annars ganska raka och stringenta bildvärlden.
”Vad har ni slängt?” frågar barnen. ”Vi har inte slängt!” svarar mamman, som faktiskt ser lite skyldig ut. ”Plockat lite bara”, bedyrar pappan. Men barnen har ju örnögonen på. Efter en stund börjar föräldrarna skruva på sig och innan de vet ordet av har syskonparet släpat påsen uppför trappan igen.
Därefter följer en rolig inventering av påsens innehåll, lagd i mestadels vardagligt rosa och beige toner. Det barnens mamma tycker är ”trasigt skräp” – däribland ”två viktiga lock som vi har saknat – och minipennan från Gotlandsbåten” – är ju riktiga skatter för de två barnen, som också är textens vi.
Fram träder ett rivigt rensar-drama som bjuder på igenkänning för både stora och små. Med ”Påsen” har den rutinerade Emma Adbåge skapat en varm komedi som måhända inte har djupet hos hennes Augustprisvinnande ”Gropen” och som saknar det existentiellt angelägna i hennes bilderbok ”Naturen”. Stundtals känns det som att bildberättandet går lite på rutin för den prisbelönta 42-åringen, som debuterade redan 2001. Ändå går det inte riktigt att kalla ”Påsen” för en mellanbok i hennes bibliografi. För även ”Påsen” har sin plats.
Med lätt hand och en ganska ljummen färgpalett lyckas Adbåge både slå ett slag för syskonkärleken och uppvärdera idén om skräpet som sådant. För det som av någon kan uppfattas som ett par värdelösa simglasögon utan glas kan ju vara ett kärt minne, eller en rolig leksak, för någon annan. Och en sopsäck kan ju i sin tur visa sig vara väldigt användbar. Fast för helt andra saker än vad de stora tycks tro.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
