Något som förändrats i konsten det senaste århundradet är att kroppen och kroppens erfarenheter har ökat i betydelse. Tydligast kanske inom performancekonsten, vars historia är fylld av verk som aktiverar kroppen som gränssnitt till världen, använder de minnen som är djupt begravda i våra nervbanor.
Men det är märkbart också hos konstnärer som använder mer objektbaserade uttryck, som Jean Fautriers köttiga målningar från andra världskriget eller Eva Hesses spretiga textila skulpturer några decennier senare. Där finns en materialitet som appellerar till fler sinnen än ögat, och sätt att arbeta med rummet som även inkluderar betraktaren.
Bonniers konsthalls utställning ”Det som bar mig” påminner om hur viktig denna förändring har varit för skulpturens fält och hur ett material kan ladda ett verk. Fem konstnärer deltar, sammanförda under temat ”skydd”. Ett skydd kan vara en fysisk eller känslomässig barriär. Det är något som påminner om trygghet, men också sårbarhet.
Alla dessa aspekter är närvarande i Narges Mohammadis installation ”Attempts for refuge”. Två storskaliga skulpturer av halm och lera tar plats som arkitektoniska strukturer i konsthallens centrala rum. I en del är sängliknande former sammanfogade till ett skyddande rum, ja ett litet hus. I den andra är det tvärtom som om rummet pressats ihop och möblernas konturer i väggarna är det enda som återstår. En stillsam men tät iscensättning av sökandet efter en trygg plats och minnet av ett rum som upphört att vara tillgängligt.
I brutalitetens tidevarv är det inte längre något självklart att kunna gå hem, som filosofen Achille Mbembe nyligen formulerat det. Byggnader har blivit rasmassor. Också puertoricanska Mariana Ramos Ortiz strama sandskulpturer av byggelement påminner om den realitet där en bostads bräcklighet får förödande konsekvenser vid en konflikt eller naturkatastrof. Här bär valet av material, sanden som plötsligt vittrar, på en politik.
Flera av konstnärerna har uppmärksammats internationellt de senaste åren. En favorit är koreanskfödda Mire Lee, vars verk ofta bestått av geggiga installationer med en hejdlös blandning av organiska och maskinella element.
Det bästa verket här är en av Lees mindre skulpturer, ”Endless house: Four heads, two of which open”, som står i direkt dialog med den visionära arkitekten Friedrich Kiesler. Han är känd för ett sökande efter en organisk arkitektur, efter en oavslutad öppen form som skulle erbjuda något annat än den logik där fyrkantiga element staplas på varandra.
Lee har med sin geniala förmåga att använda överdriften dragit det organiska till sin spets, vilket resulterat i en goreaktig blandning av hus och inre organ, som en form av levande kadaver. Jag ser det som en glädjefull blinkning till Kieslers formulering ”The ’Endless’ is rather sensous”.
Det makabra och oformliga återkommer också i Åsa Cederqvist stora installation ”The cabinet”, där hon fört samman skulptur och film från de senaste femton åren.
Cederqvist är en fenomenal skulptör i sättet hon låter material möta varandra. Hennes video i fyra kapitel är en mer blandad upplevelse. Den del där leriga människogestalter kravlar sig ur ett hål i jorden och söker närhet till varandra blir verkligen pekoral. Medan andra scener har en direkt humor och skarphet, som den där en ung och noggrant sminkad kvinna blir täckt med gegga som kommer flygande genom ett alldagligt vardagsrum, i extrem slow motion.
Även om det övergripande fokuset på ”skydd” föser ihop utställningens verk på ett väl prydligt sätt behåller de både integritet och egensinne. Det finns en känsla av vildhet i utställningen, som samtidigt hålls i koppel av en stram curatorisk hand. Det är effektivt, med snabba förflyttningar mellan det stramt konceptuella och mer explicita uttryck.
Flera av verken kan framstå som abstrakta, men bär samtidigt på tydliga referenser till hur samhälle, normer eller konflikter reglerar människors kroppsliga och mentala rörelsefrihet.
Läs mer om konst på dn.se
