Zara Uzun Kjellners tredje roman ”Radio Yerevan” skildrar fem kurder i förskingringen så att jag hör deras hjärtan slå. Det handlar inte om känslosam inlevelse utan om skärpta sinnen som förmår uppfatta alla de små konkreta detaljer, dofter, ljud och stämningar som gör världen främmande för den som lever i exil.
Kurder utgör världens största folk utan egen stat, att vara kurd är att vara i minoritet överallt och göra sig det hem man kan. De fem i Uzun Kjellners berättelse söker olika vägar. I Berlin driver Serra omkring ensam och vilsen, hon har gett sig av från sin syster Zerya som bor i Ruhrområdet. Deras mamma är kvar i östra Turkiet och ringer flera gånger om dagen ett tyskt callcenter för att få tag på sin försvunna dotter, men den som svarar, Sirwan, sitter inte som hon tror i Tyskland, utan bara någon mil bort och längtar till Europa.
Nära Diyarbakir i Turkiet finns också lilla Jila som flyttat från Sverige med sin familj, och Emine som har lämnat sitt hem med en blåtira och sina två döttrar. Hon kommer från en stad hundra mil västerut, väcker grannarnas misstänksamhet och söker tröst på himlen, ”så länge stjärnbilderna är desamma är det inte en helt främmande natt”.
Alla är de på resa och Zara Uzun Kjellner låter dem betrakta omgivningen med sin egen skarpa blick för egendomligheter som majoritetsbefolkningen inte ens lägger märke till eftersom de hör till vardagen. Det kan handla om tyska språkets outtalbara bokstavskombinationer som Sirwan försöker nöta in för att klara jobbet på callcentret. Eller vitt skilda värderingar som när Serra söker gemenskap i Berlins bar- och klubbliv och möter en sexuell frigjordhet som är helt otänkbar i den värld där hon fötts.
När Zerya blir hembjuden till sina tyska svärföräldrar kväljs hon av det mjuka fläskkött de serverar. Värdfolket tar bort hennes tallrik så fort hon lagt ner besticken. Man behöver inte veta något om kurdiska middagstraditioner för att uppfatta de tyska – och de svenska – som absurda. Det är både roligt och ögonöppnande att konfronteras med sådana spegelbilder.
Att vara kurd i Turkiet innebär andra slags begränsningar. Zerya är arkeolog och gräver vid Tigris och måste låtsas som att de neolitiska lämningarna är muslimska trots att de är tusentals år äldre än Mohammed, men för Turkiet finns ingen annan historia än den turkiska. Jila som flyttat med sin familj till Turkiet från Stockholm får inte prata kurdiska, men pappan och några av hans vänner sänder från hemlig ort nyheter i Radio Jerevan, en kurdisk röst som når över alla gränser och åtminstone för ett ögonblick upprättar kontakt mellan de förskingrade.
Zara Uzun Kjellner följer sina gestalter med en iakttagande omsorgsfullhet som gör även läsaren seende. Diasporan är en ensam plats, Serra köper ibland en öl för att ha något att hålla i handen och Zerya försöker anpassa sig till sin blåögde man som ser ut som klippt ur en propagandafilm från nazitiden. Sirwan drömmer om Europa men blir besviken, andra som sedan länge haft det motigt fantiserar om att återvända och leva som prinsar i det Turkiet som alls inte är deras hem. Bäst lyckas den som väljer att försvinna för att hitta en sorts frihet.
Zara Uzun Kjellner är noga med miljöer och människor, kartan måste stämma med territoriet, men hon låter klokt nog somligt förbli outsagt, blåtiror talar trots allt för sig själva. Här finns en tillit till läsaren som kännetecknar riktigt bra litteratur.
Läs fler artiklar av Ingrid Elam och läs fler bokrecensioner
