Sådant här lär man sig av att läsa Lynne Tillmans ”Weird fucks”: ”Övre medelklasskillar från Westchester leder till problem och kan inte knulla.”
Lynne Tillman är en minor kultfigur i New Yorks litteratur- och konstvärld, och ”Weird fucks” berättelsen om hennes – eller i alla fall någon som liknar hennes – sextio- och sjuttiotal i New York och Europa. Det är en estetiskt tilltalande tid och miljö, rent litterärt. Berättaren och alla hon känner sitter på nattöppna diners, billiga polska barer, kosherrestauranger. Det kan stå: ”I East Village luktade romanserna havregrynsgröt och såg ut som flanellskjortor.”
”Jag var en slummens gudinna”, står det också, och hon tycks verkligen slumma sig genom tillvaron. Vad hon gör om dagarna utöver att träffa män förblir oklart. Kanske för att hon inte gör så mycket annat. Också det är väl, förutom ett berättartekniskt grepp, något av en tidsmarkör – en påminnelse om att det en gång i historien gick att vara lite av en lösdrivare och ändå ha det ganska bra.
Men boken är kort – 106 sidor, blott tretton strama kapitel – och nedslagen i huvudpersonens liv närmast slumpartade, eller i alla fall så lösryckta och utspridda över så lång tid att det är svårt att få grepp om hennes historia. Man får närma sig det hela mer som en Lana Del Rey-låt – estetiken, känslan, viben trumfar berättelsen.
Männen i ”Weird fucks” heter också som vore de tagna ur Lana Del Reys låtkatalog: Willy, Johnny, John, George, Bill, Jack, Charles, Tim, Scott, Josh. Bland annat. Om sångerskans värld vore mindre glammig och mer… skäggig, skulle hennes tematik – ett självförbrännande intresse för den amerikanska mannen – kunna vara hämtad från Lynne Tillman.
Men Tillman adderar till det romantiska gravallvaret en sorts lågmäld, på gränsen till omedveten humor. Som när berättaren, efter att en man bett om ursäkt för att han kommit för fort, konstaterar: ”Jag fick ofta trösta män.” Trösten i fråga? ”’Aha’, sa jag, ’det är okej.’”
På denna emotionella flatline-kurva befinner sig stora delar av kommunikationen mellan människorna som befolkar boken. Sorgen och desperationen antyds bara, för språket är korthugget och redovisande – hon går hit och dit, sväljer den och den tabletten, ligger med en man här och en man där.
Bara ibland flammar en överväldigande känsla upp, som när hon äntligen lägrat en krögare hon trånat efter i flera veckor och han visar sig vara en besvikelse: ”jag tänkte att detta skulle kunna leda till självmord”. Ett par rader senare träffar hon en annan man, och känslan är borta, för tillfället.
”Weird fucks” präglas ofrånkomligen av sjuttiotalets inställning till sex, åtminstone såsom den såg ut i vissa bohemiska kretsar. Men vad är det egentligen för inställning? Frisinnad, så lyder historieskrivningen, men den unga kvinnans frisinne är kraftigt villkorat. Det finns inte på kartan att hon inte skulle ha sex, även när hon inte vill ha sex: ”Jag blir allt fullare för att övervinna min olust, eller rentav avsmak inför tanken.”
Sex är för berättaren, och vad det verkar även för många av de hon ligger med, ”någonting jag behärskar både med och utan inlevelse”. Man gör det bara. Men varför?
Boken ger i sig inga svar, men i brist på köttets lust ligger väl själens obotliga ensamhet som vanligt nära till hands. ”Weird fucks” är mer av ett intressant tidsdokument än det är stor litteratur. Men känslan finns där, mellan raderna, trots allt.
Läs fler artiklar av Greta Schüldt och läs fler bokrecensioner
