Smartare Hector har tvingats tämja tävlingsdjävulen: ”Tog lång tid för mig att fatta”

Sara Hector har brottats mot nerver och skador, kraschat, rest sig, blixtrat av ilska och bubblat av glädje.

För tolv år sedan debuterade hon i OS, som fartåkare. För fyra år sedan kom karriärens hittills största höjdpunkt: guldet i storslalom i Peking.

När hon nu gör sitt fjärde, och högst sannolikt, sista OS är det ett medaljhopp med mer än 16 års erfarenhet i världscupen som ställer sig på start i Cortina.

Vem var den Sara Hector som gjorde sin första världscuptävling 2009?

– Oj! utbrister stjärnan när DN träffar henne för en längre intervju.

– Så klart var jag mer osäker i mig själv. Skidåkningen var absolut allt jag visste och brann för. Kanske var den en ännu större del av min identitet än vad den är nu.

Bara sporten fanns i huvudet.

– Det kanske inte var ett problem men om det gick dåligt blev jag jättestressad direkt. Inte för att jag alltid håller lugnet nu, haha… men allt var alltid väldigt mycket mer då.

Viljan att vinna, som varje vinterhelg går rakt igenom tv-rutan, har funnits med hela karriären.

Dock har hon lärt sig att tämja den där tävlingsmänniskan när så behövs, säger Hector. Eller snarare rättare sagt; hon har blivit smartare.

– Det är ju en jättestyrka men det gäller att fatta när det är osmart att tävla i saker som inte är relevanta för det som man faktiskt tävlar i. Och det tog kanske lite för lång tid för mig att fatta det.

Hur menar du?

– Jag tror att jag tävlade lite för mycket i unga år. Det var lätt för mig att börja tävla i att träna mest, göra det mest och göra det bäst, det är lätt att tävla i allt. Till exempel om man skulle ta en lugn jogg men då i stället vill springa fortast… Då är det ingen lugn jogg längre. Om man börjar tävla när det faktiskt inte är tävling, då kan det ge motsatt effekt.

– Så att veta när det faktiskt är en styrka att nyttja den här tävlingsmänniskan, eller inte, det är viktigt.

Att hon i dag kan ”välja sina strider” är den absolut största skillnaden mellan den hon är i dag och den hon var när hon kom med i landslaget, fortsätter hon.

– Jag tävlade i allt, var alltid den första som var ute och åkte skidor eller den första i allt. Nu kan jag välja; är det här det som faktiskt gör mig bra?

När kände du att du landade i den balansen?

– Det har varit en process som absolut har tagit tid. Nu är jag lite äldre och…

Sara Hector tystnar, tvekar en halvsekund.

Mognare?

– Mognare! Exakt! säger hon sen och skrattar.

– Äldre och mognare. Det kanske inte är en slump att mina bästa resultat har kommit lite senare i karriären.

Hon är fortfarande en känslomänniska, säger hon och skrattar igen. Och tävlingsdjävulen finns alltid i bakhuvudet.

– Men när den inte behövs så ser jag till att avskärma mig från allt som gör att den går igång!

– Till exempel kan jag bestämma att jag inte vill titta på en enda tid (på träning). Ibland kanske man bara vill testa skidor, men så är man med laget och då kan det ändå kännas som tävling… då gäller att hitta sätt att hantera sig själv så bra som möjligt. För känslor kommer alltid driva en. Vill man vinna är det en drivkraft, men ibland kan det bli kring fel grejer.

Mentala strategier har gjort att hon som 33-åring ligger trea i storslalomcupen efter fyra pallplatser, varav en seger, i vinter. De två senaste säsongerna har varit hennes bästa i karriären sett till placering i totala världscupen (femma och fyra). Hon saknar fortfarande en individuell VM-medalj, men den 15 februari jagar hon en OS-repris.

Vad drömmer du om?

– Jag drömmer om att fortsätta att må bra, njuta av varje dag, ge järnet. Och också så klart att många saker går min väg, allt från resultat till träningar, och att jag verkligen njuter av resan. Det är en viktig del.

Svaret ovan är typiskt ”hectorskt”. Den journalist som vill få den svenska alpinveteranen att ge löften om guld har i alla år fått gå tomhänt från sin intervju.

För sådan är inte storslalomåkaren från Sandviken.

Sara Hector pratar hellre om kärleken till sporten, resan, välmående, hur hon ska behålla lugnet, ta motgångar på rätt sätt.

Även det är något hon har jobbat med längs vägen.

OS-åkaren ställer återigen tillbaka klockan till 00-talet.

– Jag var dålig på att hantera motgång och sämre på att hantera känslor. När det kom nervositet då så hade jag inte alls lika många verktyg att hantera sådana saker som jag har nu. Det var lite mer ett lotteri om det gick bra.

Hon förklarar:

– Nu om jag har en dålig dag har jag ändå många verktyg för att ta mig ur det och jobba med det. Så det tror jag är en ganska stor skillnad.

För 15 år sedan var det få som pratade om mental coachning eller mentala utmaningar i idrotten.

Sara Hector, som i många år förföljdes av prestationsångest, var tidigt ute med båda delarna.

– Ja, för jag tycker att det var så himla viktigt för mig. För jag märkte att det gav så stor skillnad.

– Jag minns att någon sa någon gång att ”måste du prata om det hela tiden?”. För det kanske inte var så normalt att göra det då. Men för mig var det aldrig konstigt.

När hon skadade knäet allvarligt, 2015, skrev hon ”It’s in the attitude” på sina sociala medier, minns hon.

– Det har följt med mig hela tiden. För jag kände att om det går bra eller inte för mig, det sitter i min attityd. Och då började jag jobba mer med det. Men jag har alltid upplevt att det var väldigt viktigt för mig.

– Jag är ju en väldigt känslosam person överlag, och med det kommer utmaningar – och styrkor.

Läs mer:

Så ska Hector hålla hela OS-vintern: ”Behöver vara noga med mentala break”

Fick inte ens åka lift ihop – nu gör Hector och Swenn-Larsson sista OS-resan: ”Var rivaler”